imellertid mognat till en verklig konstnär, hvarom ingen drömde, förrän kan på ett alldeles utmärkt sätt visade det såsom lord Lilburne i »Natt och morgon» af Bulwer. De så kallade karakters-rollerna blefvo nu hans fack, och han visade i hvarje ny sådan ett studium in i de minsta detaljer, en finhet och säkerhet i uppfattning, en fulländning i framställningsförmåga, som jag sett få skådespelare ega. Lilburne, Crispin i »Uni-versalarfvingen», gamle Klingberg, Bum-biclcy i Dumas’ »Högländare», sist och kanske bäst: Mercutio i »Romeo och Julia», som han ens aldrig fick spela, endast repetera — han var mästare i allt detta. Det var en stjerna af första storleken för Sveriges konsthimmel, som knapt hann bemärkas, förrän den nådde zenith, oeh knapt hann zenith, förrän den nedsjönk igen och sjönk i blod. Det var en kort, men lysande bana. En tidtals återkommande, djup melankoli, förmodligen alstrad af hæmorrhoidal-kongestioner åt hufvud och bröst, gjorde honom det sista året af hans lif, det första af hans rätt insedda och erkända utmärkthet såsom konstnär, högst ojemn till lynnet och fallen för förtviflade beslut. Vid klart, friskt väder var haD, jag erfor det mer än en gång, muntert