2. Sångscenen. 1820-40.

Sångscenen bar ännu 1820, obetydligen modifierad, den drägt, som tredje Gustafs snille, praktlystnad och smak iklädt henne. Den stora operan, Glucks dotter, beherskade ännu nästan enväldigt det tempel Gustaf helgade Patriis Musis, och hade blott något litet makat åt sig lör Mozart och hans skola. Den siste och störste af scenens sjungande hjeltar från det stora tidehvarfvet,

I. C. C. Karsten,

hade ännu icke för alltid lemnat tiljorna, och det blef mig förunnadt att se och höra honom i Sacchinis »QSdip» och såsom Uriel i »Skapelsen». Väl var rösten nu litet tunn och hade understundom en klang mera af glas än klocka, men dess forna skönhet anade man lätt, och i utförandet, i det rent artistiska var den åldrige teaterkonungen för CEdip-rollcn