ännu i det närmaste — så sade mig alla — allt hvad han varit på höjden af sin förmåga. Karstens gestalt var hög och ädel, hade ett majestät och en hållning, som den behöll äfven utom seenen, utan att deri egentligen låg något sökt eller tillgjordt, ehuru det icke alltid fullt harmonierade med stället eller omgifningen. Hans o af-brutna kunglighet i skick och åtbörder omtalades stundom på ett sätt, som, om det icke precis var kriticerande, åtminstone gick temligen nära. Så t. ex. berättades följande: Karsten spelade, och med stor framgång, titelrollen i en mycket omtyckt operett, »Fiskaren», med musik af Bruni. En dag efter spektaklets slut frågade han en kamrat, den utmärkte komikern, sångaren och dansö-reD, Louis Deland: »Nå, hur tyckte du jag spelte i »Fiskaren»?» — »Som en kung» — blef det något dubbeltydiga svaret.------Karstens hufvud var ädelt och skönt som hans figur, kanske — liksom Lablaches — något stort i förhållande till denna, som sjelf var ingenting mindre än liten, men dragen voro i förhållande derefter och ganska regelbundna; då skadar icke. ett stort hufvud intrycket af det bela. Ögonen voro stora och uttrycksfulla.