Omfånget af Karstena röst var märkvärdigt. Hans timbre var tenorens, och Achille i Glucks »Iphigénie en Aulide» hade, såsom nyss visades, varit en af hans ungdoms triumfroller, men (Edips basparti utförde han utan all transposition med stort mästerskap, och stämman hade i de lägre tonerna volym, en vacker klang och all behöfiig kraft. Konsten att sjunga recitativ, numera — liksom konsten att skrifva dem — så godt som utdöd, fann man hos Karsten i dess högsta utbildning, och ingen kan göra sig en riktig föreställning om deras storartade verkan, som ej hört dem: skrifna, såsom Gluck, Sacchini, Naumann m. fl. skrefvo dem, och sjungna, såsom hos oss Karsten och Lindström sjöngo dem. I sången som i spelet tillhörde Karsten naturligen franska skolan, men hade, sä vidt jag vill minnas, mycket litet af dess öfverdrifter i scenisk pathos. Hans ställningar och rörelser voro plastiska och på ett utmärkt sätt. Der han, blind och stödd på Antigone (fru Frösslind), framstapplade i sin grekiska drägt och kände framför sig med stafven, var hans figur så ädel, så antik, att han till illusion återgaf bilden af dessa forntidens