särdeles utmärkt sångare. Den kolorerade sången, som först sent, med Ros-8ini, gjorde sitt inträde på vår seen, var ej för honom, och han försökte sig, så vidt jag kan minnas, aldrig i den; men den gamla, stora operastilen, som med sitt sostenuto skulle ruinera våra moderna tenorer, musikaliskt taladt, på en enda qväll, den höll han uppe på vår scen med stor framgång ©ch var den siste, som gjorde det. Cbristiern, Gustaf Vasa, Licinins i »Vestalen», Fernand Cortez, Achille i »Iphigénie», Rinaldo i »Armide», äfven S:t Phar i »Aline», Don Ottavio i »Don Juan», Parnino i »Trollflöjten» o. s. v. representerades af honom så, att man ej lätt glömmer det; ty om lif och värme i alla dessa roller hos honom onekligen till en viss grad saknades, ersattes de i de flesta genom det storartade i hans sång och det smältande, i åhörarens innersta känslosträngar vibrerande välljudet af hans undersköna stämma. Ett regelbundet lefnadssätt bevarade hans ömtåliga organ ända till en långt framskriden ålder. Han sjöng ännu vid sextio år och sjöng bra.

Dupuy

var fransman och egentligen en utmärkt violinspelare, men hade en liten, behag-