lig röst, som han visste med skicklighet och smak göra gällande, var dessutom det täcka könets förklarade afgud. På scenen hade han fransmannens hela ledighet, behagfulla skick, qvickhet och säkerhet. Den stora operan var ej hans sak, men han är oförgätlig såsom Stålsporre i »Målaren och modellerna», Fi-garo i Mozarts »Figaro», Ingeson i »En egendom till salu» och många andra, men framför allt såsom Don Juan. De lättfärdiges förtjusning, de frommes fasa i denna roll, uppfattade han onekligen en sida af den samma ganska väl — nämligen rouéns, men det djup, som ofta framskymtar jemväl i texten och som Mozarts musik ännu oftare eger — det fattade han aldrig. För honom var Don Juan — hvad han sjelf var — en fransman med eldigt blod, seder från Regentens, qvickhet och religion från Vol-taires tidehvarf. Den ytliga uppfattningen till trots var han i alla fall den ende utmärktare Don Juan man hos oss sett. Dupuy var ostridigt en genialisk man, en mångsidig talang. Skicklig orche-steranförare, var han äfven en utmärkt tonsättare, ehuru intet skapande snille, lika litet i den vägen som i någon annan. Hans lefnad hade varit en verklig Don