gjorde, den förmåga han hade att åtminstone aldrig’; komma i strid med rollen, om han ock icke gaf den någon särdeles lyftning eller i den ådagalade djupare studium — allt detta i förening med verklig naivetet och sanning i partier, som lågo hans egen natur närmare, gåfvo honom betydenhet såsom scenisk artist. Hans svaga helsa undergräfdes snart af ett mindre regelbundet lefnadssätt. Han dog ännu ung efter att redan flere år hafva varit mindre användbar för scenen. Sällström, liksom ■ m:ll Widerberg, som jag strax kommer till, kunde ingen musik i ordets vanliga bemärkelse. Hvad han sjöng lärde han efter förspelning eller försjungning. Han skall icke det riDgaste förstått sig på noter, en oförlåtlighet hos hvarje sångare, mest hos en förste tenor, på hvilken anspråken på hög musikalisk bildning ärorättvisa, att ej säga oeftergifliga. Sällström var ock i ringa grad konstnär, men hans oändligen behagliga såDgröst öfverskylde mycket. Man får göra honom den rättvisan att erkänna, att han åtminstone visste att smått blygas för och söka dölja, så vidt sig göra lät, sin musikaliska okunnighet; mer än en rolig anekdot lefver ännu om hans försök i den vägen. En gång t. ex. hade han — såsom vanligt utantill —