sjungit ett omtyckt nummer i ett sällskap. Efter en stund yttrade någon eller några, utan att S. hörde det, sin lust att höra stycket om igen. Värdinnan, som ej kände S:s svaghet i notläsning och ej fäst sig vid att han sjungit utan papper, tog arian, som låg på pianot, gick fram till S. och yttrade förbindligt: »Ah! Var så god, sjung den här!» S. bockade sig, tog med mycken kontenans papperet, vände bladen ett par tre gånger, djupsinnigt betraktande nottecknen, och utbrast slutligen: »Nej, jag ber så mycket; det här är för svårt, ser jag, och jag sjunger icke gerna å prima vista; det går aldrig riktigt bra.»

Fru Sevelin, f. Thunberg,

komikern Sevelins dygdiga och aktade maka, var under hela 20-talet sångscenens primadonna. Hon hade i sitt yttre skick något hederligt, beskedligt, men högst prosaiskt och särdeles litet behagligt, ehuru hon egentligen ej var ful, men der fanns något hos henne, som visserligen ej minskade den skyldiga aktningen för hennes person, men som betydligt skadade hennes uppträdande såsom scenisk artist. Hennes röst var en hög och stark sopran, mycket öfvad — hon var länge vår enda koloratursån-