Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henriette Widerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till henne och spelade sångstämman för
henne på violin, hvarefter hon sjöng den
— alldeles som man dresserar
kanariefoglar, men hennes öra och naturliga
fattning voro sådana, att hon efter få
gångers förspelning på detta sätt kunde
hela sitt parti, det måtte vara huru långt
som helst, och kunde det säkert och väl.
Hennes röst var en mezzo-sopran, icke
ovanlig hvarken till styrka eller omfång,
men med den ljufvaste, fylligaste, mest
egendomliga klang jag någonsin hört en
sångröst hafva. Det låg en obeskriflig
romantik i blotta ljudet af denna stämma,
äfven när sångerskan var distraherad,
såsom hon ofta var. Men behagade hon
låta fatta sig af situationen — och hon
kunde det, när hon ville — då var denna
stämma oemotståndlig, hänförande,
berusande. Det intryck hennes sång gjorde
i t. ex. Suzannas F-durs-aria i »Figaros
bröllop» har ingen deri gjort, icke Julie
Berwald, icke Jenny Lind, ehuru dessa
båda voro henne mycket öfverlägsna i
studium och dramatiskt utbildad talang i
allmänhet. Röstens poesi har troligen
ingen sångerska egt i högre grad än hon,
och den drog åhöraren ovilkorligen med
sig, äfven då sångerskan sjelf andligen
kastade rollen å sido och lät ögonen irra
kring amfiteater och logerader för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
