till henne och spelade sångstämman för henne på violin, hvarefter hon sjöng den — alldeles som man dresserar kanariefoglar, men hennes öra och naturliga fattning voro sådana, att hon efter få gångers förspelning på detta sätt kunde hela sitt parti, det måtte vara huru långt som helst, och kunde det säkert och väl. Hennes röst var en mezzo-sopran, icke ovanlig hvarken till styrka eller omfång, men med den ljufvaste, fylligaste, mest egendomliga klang jag någonsin hört en sångröst hafva. Det låg en obeskriflig romantik i blotta ljudet af denna stämma, äfven när sångerskan var distraherad, såsom hon ofta var. Men behagade hon låta fatta sig af situationen — och hon kunde det, när hon ville — då var denna stämma oemotståndlig, hänförande, berusande. Det intryck hennes sång gjorde i t. ex. Suzannas F-durs-aria i »Figaros bröllop» har ingen deri gjort, icke Julie Berwald, icke Jenny Lind, ehuru dessa båda voro henne mycket öfverlägsna i studium och dramatiskt utbildad talang i allmänhet. Röstens poesi har troligen ingen sångerska egt i högre grad än hon, och den drog åhöraren ovilkorligen med sig, äfven då sångerskan sjelf andligen kastade rollen å sido och lät ögonen irra kring amfiteater och logerader för att