henne, då hon sjungit, och förnummit det der egendomliga i röstens utsläppande, som ej låter sig beskrifvas, men som på nära håll — helst af dem, som tidigare hört henne — tydligen förnams såsom ett genom konst framkalladt surrogat för naturlig volym. Det erfors såsom ett utsvällande af hela strupkanalen och tonens framjagande genom den med koncentrerad lungkraft. Det gaf åt ljudet, utan att på något sätt afskära klangen, en täthet och massivitet, om jag så får uttrycka mig, som gjorde, att man på något afstånd tyckte rösten ega naturlig volym i hög grad. Jenny Linds sång var egentligen fullkomligt manérfri: en sällsynt och stor förtjenst, och hon exalterades lätt i utförandet, hvarigenom hon ryckte åhörarne med sig så, som få gjort det. Huruvida denna exaltation, som aldrig uteblef, öfverallt var hvad och sådan den skulle vara, blir en annan fråga, hvartill jag åtminstone ej kan obetingadt svara ja. Det fattades hennes sång — i opera se-ria — känslornas omvexling och nyansering i stort. Norma, Lucie, Pami-na (»Trollflöjten»), Agatha (»Friskytten»). Donna Anna m. fl. sjöngos och spelades af henne i ungefärligen samma anda. Det var glöd, passion i både sång och