det skedde i en del af Alices parti i »Robert» på en konsert. Hon väckte genast stort uppseende icke blott för rösten och dess behandling, utan än mer för det uttryck hon lade i siu sång. Jenny Linds sångröst och dess egenskaper hafva blifvit beskrifna och beprisade på så många ställen och så måoga språk, att det är öfverflödigt, onyttigt att här ingå i detaljer om naturen af detta instrument. Blott ett och annat, som ingenstädes blifvit sagdt, må här finna en plats. Detta instrument var, före hennes utresa och studier i Paris, icke så särdeles märkvärdigt genom volym, och den sköna egendomliga klang, som m:ll Widerberg och senare äfven m:ll Michal i rösten egde, hade ej fallit på Jenny Linds lott, hvarmed dock ingalunda är sagdt, att hon icke egde hvad man kallar en vacker och till och med ganska vacker stämma. Den jemnhet i alla tonerna, registret igenom, som t. ex. Julia Grisis, hade den icke heller. Hennes i Paris inlärda, af hennes eget goda omdöme troligen utbildade och modifierade metod gjorde henne till en stor konstnär. Den grad af volym rösten ursprungligen ej egde ersattes på ett högst eget vis af metoden genom sättet att släppa fram tonen. Jag har ofta stått nära