det yttre, tragiska i lika hög grad som Ebeling.

Julia Widerberg,

en älsklig stjerna, fast icke af allra första ordningen, på vår sånghimmel, lyste och försvann som en meteor äfven hon, men lefver i kärt och rent minne hos alla dem, som sågo, hörde och kände henne. Hon var en af den ryktbara Henriettes många döttrar och hade af henne ärft endast hennes vackra egenskaper, fägringen och rösten, likväl båda i ringare grad, än modern egt dem. Hennes stämma hade en ljuf alt-timbre, var ej stor i någon betydelse, men ren och klangfull samt behandlades af sångerskan med känsla och förstånd. Hon vann stort och fortjent bifall i de gamla Mozartska operorna och Webers »Friskytten». Gift med en Lindberg i kapellet, dog hon efter ett par år af hektik, sedan hon, såsom vanligt i denna sjukdom, en längre tid varit otjenstbar.

Julia Berwald,

dotter af kapellmästaren med samma namn och fostrad i teaterns sköte, hade redan ganska ung vunnit rykte såsom sällskapssångerska. Mot slutet af 1840-talet beslöt hon sig att uppträda på til-