Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Inom dessa fingo endast få personer inträde, sedan de
blifvit bestänkta med vigvatten. Dessutom stod altaret
ute på tempelgården under bar himmel framför
tempeldörren. Hela byggnaden var beräknad på det yttre eller
likasom vänd utåt, och genom sina bilderverk och sin
inbjudande, festliga skönhet lade den klart i dagen sitt
ändamål i motsats mot den orientaliska mysticismen, som
i heligt dunkel sökte vinna, hvad den saknade i begriplig
klarhet.
Af dessa enkla elementer skapade Grekerna den
oförgängliga skönhet, som i alla upplysta tider utgjort normen
och källan inom arkitekturen, och som så inträngt i vårt
medvetande och våra föreställningar, att vi ej kunna forma
en pelare, ej kröna en byggnad med ett listverk, ja, icke
en gång sätta krans eller fot på en kakelugn eller list på
ett skåp, utan att vi föras tillbaka till de gamle och
ytterst till Grekerne, dessa oöfverträffliga mästare i allt,
som beror på ett fint formsinne, en skarp och klar
uppfattning af den yttre gestaltens riktiga eller oriktiga
daning. — Men, fråga vi, hvadan kommer denna
undrans-värda makt hos de gamles konstskapelser, — och särskildt,
hvilken är inom byggnadskonsten den trollkraft, som af
de enkla grundämnena förmår att bilda ett så
undrans-värdt helt? Denna trollkraft är ingen annan än den,
som sätter hela vår tillvaro i gång och gestaltar henne i
den rikedom af former, som öfverallt möter vårt öga: det
är lifvet sjelft, som sammangjuter de skilda delarne till
ett skönt helt. Alla dessa delar, pelare, bjelklag, tak,
äro inga döda föremål i den Grekiske konstnärens hand;
nej, de äro lefvande lemmar i en stor, helgjuten organism,
i hvilken hvar och en har sin klara och bestämda uppgift,
utan att tränga in på den andres område, och der allas
harmoniska samverkan för det helas bestånd just
åstadkommer den enhet, som är själen i det hela, som
öfverallt blickar fram, och som just alstrar detta outsägliga något,
hvilket af de huggna och på hvarandra i vissa skiften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
