Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
FÆRØISKE FOLKESAGN.
fra nam å nidur å jordina; i drcymi toktist hon sum ein segdi vid seg:
atu svevur å gullinum! gråva undir rigginum millum bådar fj am irnar,
hår skall tu finna tåd, id ger teg rika”. Hon vaknadi. fegin ivir hen da
goda dreymin; men hår såst eingin tjorn i nåndini, so hon helt dreymin
vera til einkis, og for heim aflur og legdi seg undir kvornina, sum hon
vår von at gera. Annan dågin fer hon burtur I håga aflur og setisl a
såma £tåd sum dågin frammanundan; lingd kemur å håna, boo sovnar
og boy rir i dreymi såma mål siga vid seg: wtu svevur å gullinum’7
o. s. v. Tridja dågin gekkst henni so sum hinar dågarnar; hon
undrast mikid å hetla, og fer ti al siga eini gamlari konu i bigdini frå
ollum, sum tåd hevdi borist henni til. Kellingin grundadi leingi firi at
lyda ordini, ld genian hevdi hoyrt; um langt og leingi segdi bon vid
genluna, at hon skuldi rov na at gråva hår ld andlit hennara hevdi ligid;
riggurin mundi vera nosin, og tjarnirnar mundu vera eyguni; hår undir
muridi gullid fåra at finnast. Gentan so gjdrdi, sum konan hevdi sagt,
fann låd sléra gullhornid, ld Sigmundur Brestisson hevdi ått. Hon bår
lad heim til bondans og syndi honum tåd; bondin så, at eydnan mundi
fara at filgja henni, gåv henni hornid altur og låt tåd fåra lit til kongs
vid fråsogn um, hvor tåd hevdi ftinnid. Tåd er sagt, at gullid I ti
vår so reinl, at kongur åtti tåd ikki bctri I dllum rikinum; hann gåv
henni virdid firi hornid I peningum og jord I Husavik; firi pengarnar
keypli hon alla jdrdina, id liggur lil Husavikar og Skarvanes, og er
hon hildin at håva verid hin rlkasta kona, id verid hevir i Feroyjuro.
Slokkahusini, hon bigdi sår, komu lieil rekandi ur Noregi, tilskorin
so at tey strax kundu reisast; einki vantadi å uttan ljovarabogin; stovan
henar kalladist ustora stova” og vår eitt storvcrk. Grotgårdurin, hon
låt gera um kirkjtigårdin, stendur enn; veggirnir I hoylåduni, grundin
åf neyslinum (uskeidis loftir”), låd sieinsetta tunid millum htisana, allt
minnir enn um htisfrtinna i Husavik. Allt helta stora grotid hevdi hon
nikin at dråga til sin oman ur fjollum; men umsidir forst honum illa:
tå ld hann kom eftir Takkmyrum vid stérum klelti, slitnadi halin frå;
steinurin liggur hår enn, og nikarhålin sast å honum, men nikurin hvarv I
C(lltla valn’* og hevir verid hår sidan. — Husfri’iin vår ilt kona I hjarta;
tåd er sdgn, at hon grov tvær arbeilskopur bjå sår livandi I jord, ådra
å Teigi, ådra, sum hat Brinhild, i Brinhildar heyg. Tå ld huskallar
komu heim tir håga, og béru håkar å oxl, fingu teir ringa moliloku og
litlan måt, ti tå ætladi hon, teir bovdu verid låtir og einki gjort. Men
komu teir beim og toktust vera médir, driigandt håkarnar eftir sår, eila
teir véru valir, tå id teir komu åf iitrédri vår hon bædi tyd og blid
og fagnadi teim væl« Å Skarvanesi låt hon gera trdd og velta; hon
iZOCtbyGOO^iC
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
