Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
E. BRÅTE. ATS I 0: 1
Af denna inskrift torde blott11 sista delen vara i
metrisk form:
(3) börden ej äro många. Oss-runan förekommer L. 913 i det otydda
oifa[ual] (jfr prof. Bugges tolkning deraf nedan), och har väl der samma
betydelse, som D. 8:vo 46 O sirklanti, isl. á Serklande, der ljudvärdet
nasaleradt a är uppenbart. Samma ord åsyftas uti O sirk • la ... på en
nyupptäckt Ingvar-sten vid Strengnäs, som enligt teckning af frih. O.
Hermelin, förvarad i Kgl. Vitterh., Hist. och Ant.-akademiens samlingar
(jfr Dybeck, Runa fol. II, 19) har inskriften: ___ akui : lit • kira :
kubl : iftir || burj)ur : ulfs • |>iR • au___|| mif) : ikuari : o :
sirk -la .... Af denna skiljaktighet mellan de uppländska och
söder-manländska Ingvar-stenarnes bruk af oss-runan kunna inga språkliga
slutsatser dragas, ty förvisso framställer Wimmer, Hun. Opr. s. 167
riktigt orsaken till oss-runans ändrade ljudvärde vara att söka uti
inverkan från det fornengelska runalfabetet, ett inflytande, som var
lätt förklarligt under den lifliga beröring med England, som utan
tvifvel egde rum isynnerhet under Knut den stores regering. I följd
deraf behöfver man ej antaga någon större tidsskilnad mellan
inskrifter som bruka oss-runan som nasaleradt a och sådana som
använda henne som ö; ur språklig synpunkt kan afbrottet gerna vara
tvärt. Skiljaktigheten blir sålunda af kulturhistorisk betydelse, i det
den visar, att den engelska skrifseden trängde förr igenom uti Upland
än i Södermanland. Den upländska Väsby-stenen, D. II, 118, hvars
resare enligt G. Stephens’ tolkning ’tog skatt åt Knut i England’,
har ännu oss-runan i bet. nasaleradt a uti hon, hons, f)ino. Ett
intressant stöd för Wimmers anförda mening synes fo\>ur L. 117 (D.
I, 161) lemna, hvars O på Dybecks teckning är f med brutna
kännestreck, alltså äfven till formen den engelska os-runan, jfr. särskildt
den fe. runan O på plattan från Lancaster, Stephens I, 375.
9 I afseende på rotvokalen stämmer den föreliggande formen med
det starka pt. isl. reist, som föreligger i raist L. 963. Om denna
form äfven här förelåge, vore i k att fatta såsom den obrutna formen
af pronomen, isl. ek, här fullkomligt på sin plats vid enklitisk
anslutning till den föreg, verbalformen (se Noreen, Arkiv †. nord. fil.
I, 175 f.). Vanligen förekommer emellertid svag böjning i
runinskrifterna: pt. risti. Möjligen är den förevarande formen att anse
som en svag form, en kompromissform med dpt starka preteritets
vokalisation, en sådan synes nämligen äfven eljes förekomma, såsom
L. 122, 265, 731. Prof. Bugge yttrar: »L. 38. af)ken • raistik • runar •
Stephens II, 927 anförer som Bures Læsning raista • k • runar, hvori
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
