Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
E. BRÅTE. ATS 10: 1
se Bugge, Forsaringen s. 49 f. och för den forna helsingedialekten
vore-saknaden af w framför r ej stötande, då text-codex till Heisingelagen
visar former utan w framför r} se Rqvt. IV, 258. Ett runristadt pt.
pl. ritu kan lika väl betyda isl. réttu som ritu och snarare för det förra
talar det af Rydqvist anförda raitu L. 382, hvars ai vore digrafisk
beteckning för <?, œ. Af de uti Liljegrens Runurkunder upptagna
uppländska runinskrifterna ega följande verbet rita med ’sten’ eller ’stenar*
till objekt; på dem, vid hvilka ej annat är anmärkt står verbet i inf.:
L. 30, 44, 62, 70, 74, 76, 79, 81, 85, 90, 96, 102, 106, 107, 111,
113, 115, 116 (pt. pl. ritu), 117, 119, 149 (obj. mi(r)ki), 151 (A sg.
m. p. p. ritan), 154, 158 (hrita se nedan) 165, 166, 170, 174, 175,#
176, 179, 188, 200, 201, 203, 211, 216, 219, 220 (pt. riti)#222, 224T
225, 226, 227, 231, 232, 235, 236, 238, 239, 252, 253, *258, 260,.
264, 293, 313, 322, 331, 341 (?) 382 (pt. pl. raitü), 387, 419, 476,
478, 490, 508 (?) 510, 513, 520, 523 (pt. riti), 526, 527, ,529, 53a
(pt. pl. ritu) 576, 577, 581, 588, 590 (pt. sg. riti) 599, 621 (pt. sg.
riti) 688, 756, 759, 767. Den enda af dessa, der någon anledning
finnes att antaga betydelsen ’rista’ är L. 476, der ikil riti stina följer
efter en halfstrof, som handlar om dem, som rest stenen. Men på
denna sten kan risti med stor sannolikhet förmodas och ristarens namn
är uisiti, se nedan och jfr 3 not. 8 s. 25. Hvad objektet är L. 89, 579
måste lemnas derhän, L. 603 är det väl snarast ’sten’. Absolut, utan
objekt förekommer rita L. 274, 299. Om L. 93 se ofvan nr 6. L.
158 eger formen hrita med stån till objekt, och denna form kan
naturligtvis uppfattas såsom egande ett falskt hr-, lätt tänkbart på en
tid, då förlusten af h- i denna ställning lemnade ristaren utan stöd
af uttalet vid anbringande af hr-. Dock torde det vara riktigare att
uppfatta h = a, se nr 24 not 2. Derigenom erhålles smsg. arita, isl. *á-rétta,
jfr arisa L. 34, 324, 522, arista L. 702 (?) 685 (?). Äfven L. 269
(B. 556, D. II, 271, U. F. II, 143) eger formen hriti med runoR till
obj. och denna sten är den enda, som med fog kan åberopas för att
uppvisa bet. ’rista’ åt runornas rita, men isolerad, som den är, kan
Uen ej vara vittnesgill, enär felristning ju är tänkbar. Då sålunda
runornas rita blott en gång förekommer med ’runor’ till objekt,
deremot utomordentligt ofta med ’sten’, då antagandet af identitet med
isl. rita ur formel synpunkt erbjuder svårighet och då slutligen
Rydqvist, Sv. språkets lagar I, 219 ej anför ett enda exempel på sitt ’rita
(rita bokstäfver, inrista, skrifva)’ från den fsv. litteraturen, utan blott
dylika förmenta exempel derpå ur runinskrifter, synes mig framgå att
runornas rita med orätt uttolkats som ’rista’. Den betydelse, som bör
tillkomma detsamma är otvifvelaktigt den af isl. rétta ’uppresa’. Ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
