Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88 E. BRÅTE. ATS 10: 1
Öfversättning: Ingriö lät göra laj^bo och hugga sten
efter Ingarr sin make och efter Dan och Banke sina söner.
De bodde och egde gård i Rundby. Kristus hjälpe deras
själ. Hällen skall (stå)16 till minne af männen, så länge
män lefva.
Den första ristningen är uppenbarligen prosa, hvilket
ock är fallet med Kristr ialpi salu pœiiia i den andra.
Början af den andra ristningen synes deremot liksom
slutet vara i metrisk form. Alltså:
mentala varianter af dessa, hvilket bevisas af deras användning i
sådana fall, der språket omöjligen kan hafva haft de ljud, som deras
translitteration antyder ü, e, g. För ü är detta ett sådant fall; andra
äro: für ’for’ L. 206 (D. I, 182); osmünrt L. 1052 (B. 1098);
güfon L. 812 (B. 692); üfaik L. 724 (D. I, 91); ikül, ük L. 688
(B. 615, D. I, 76); ikülbiarn L. 213 (D. I, 185); iarünta L. 155
(D. I, 198); bunta L. 1046 (B. 1078); iüan W. 43, stainülfr på en
runsten från Öfver-Selö kyrkogård i Södermanland, enligt en teckning
i k. Vitterh. Hist. och Ant. Akad. samlingar. Jfr härmed att Ü har
ljudvärdet o på Valtjofstads kyrkodörr från Island från början af
1200-talet, enligt uppgift af Björn Magnusson Olsen, Runerne i den
oldisl. literatur, s. 87. Äfven på e i betydelsen i finnas några ex.,
ehuru somliga ej fullt så bevisande, såsom sehkurj) L. 85 (B. 367,
D. I, 138, ehuru ej på teckningen); raesa, staen, L. 372 (D. II, 28).
Denna sista inskrift, L. 372, är dessutom märklig derigenom att den
använder Å, dels i den af Wimmer, Burt. Opr. 200 f. påpekade och
förklarade betydelsen ø, t. ex. f)/kirutP, l/kt, dels äfven i bet. ?’, hvilken
bet. väl är otvifvelaktig i Åk/kkri]par (lngi(g)riöar) och irfÀk/k (isl.
erfingi, fsv. œrvingi, arvingi, och sannolikt äfven uti ift/kr *æftir.
Några ex. finnas äfven, i hvilken runan g, K, användes med ljudvärdet
k, t. ex. giristr L. 242 (B. 500, D. I, 231); sig gvik L. 135 (B. 460,
D. I, 195); aog gatÜRutr 9kœülmundr9 L. 142 (B. 480); gonu 9konu9
L. 1000 (B. 1085); sagsa W. 130. På grund af sådana ex. kan
jag ej i tvifvelaktiga fall tillmäta ristningen med stungna runor någon
betydelse, hvad den äldre runperioden angår.
15 prof# Bugge anmärker: »Jeg vilde gjengive min ved menn.
Thi förän nn kan œ være blevet til e. Saaledes skrives i det af
Kaalund udgivne gammelnorske Runedigt vœlldr, kœlr, brœida, bœdzta
o. s. v., men §in-endr (e förän ud).
16 För ellipsen af verbet jfr L. 1342.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
