Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATS 10: 1 RUNYERSER. 413
A. Kock, Svenska konsonant studier, V. Om
fornsvenskans r-ljud sid. 162 i Nord. tidskr, f. filologi, ny række,
IX, har framhållit, att jag försummat visa, hurusom det
framgår af runinskrifter, som skilja mellan de båda
r-ljuden, att r efter konsonant öfvergick till r. Det var
hufvudsakligen på grund af förhållandet i några
uppländska inskriftgrupper, som jag gjorde detta antagande. De
af ristaren Asmund huggna inskrifterna, hvilka alla
använda o-runan i bet. nasaleradt a, uppehålla skilnaden
mellan r och r. Efter konsonant skrifves i dem r för
R, icke blott efter dental och interdental, utan ock efter
andra konsonanter. Så har L. 70 au^ulfr, L. 256
fast-ulfr, L. 1053 ku^laifr. Denne ristare tyckes höra till ett
tidigt skede att döma af hr i hrafn L. 260 och rhuf>ilfaR
L. 756 (D. I, 122). En annan sten med hr D. II, 155
har r i hru^ailfr. Ristaren ti^kumi använder i L. 714
hr och har L. 736 uitarfr, men då L. 714 lär hafva hifir
(Hildebrand, Månadsbladet I, nr. 25 s. 13), kan man
möjligen misstänka honom att hafva börjat sammanblanda
r och r. Dock skulle hifir kunnat få sitt r från den
enstafviga biform, som väl förekom därjämte, motsvarande
isl. hefr, jämte hefer. Ristaren ubiR, som gifvit upphof
åt ännu flera inskrifter, skiljer ock r och r efter
etymologiska grunder, såsom uaR L. 121, ifi, uaRU L. 799 visar,
ehuru han alltid brukar o-runan i betydelsen o och altså
väl tillhör en senare tid än Asmund. Han har dock r
efter alla konsonanter, t. ex. ilifr L. 226, bruniulfr L. 150,
ulfp L. 570, ingulfr, ofaikr L. 577, kiulakr L. 423, ro^ilfr
L. 799, ku^rikr L. 911, de båda sista i Södermanland.
Ristningen r efter konsonant anför Kock själf från några
sörmländska inskrifter. I Södermanland är R efter kons.
mycket vanligare än i Uppland och än vanligare i
Östergötland, måhända har utvecklingen egt rum senare i dessa
landskap. Då sålunda det allt sedan de urnordiska
vokal-utstötningarna stafvelsebildande r först öfvergick till r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
