Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATS 11: 1 STUDIER I ORNAMENTIK. 95
riktning, som var rådande här vid denna tid. Att det
treflikiga romanska bladet likväl förekommer har
riksantikvarien H. Hildebrand påpekat. Han har funnit det på
en runsten från Balingstads kyrkas vapenhus1. Men detta
exempel torde vara ganska allenastående. »Öfversatt»
förekommer det, men om detta här nedan.
Af de romanska djurmotiven skola vi först vända
oss till den vingade romanska draken. Den förekommer
på tre runstenar, belägna i trenne socknar, som ligga nära
hvarandra. Drakens form är i det väsentliga densamma
på alla tre stenarna. Hufvudet likt runstenarnas
orm-hufvuden. Ett stycke ner på kroppen är ett par
ving-lika utbildningar, en vinge på hvardera sidan. Nedanför
52. Hufvud från en runslinga.
dessa är kroppen åter bandlik. Åfven Müller anser, att
dessa tre djurbilder härleda sig från den romanska draken2.
En ännu mer karakteristisk öfversättning förekommar
å en sten i Vårfrukyrka socken i Upland3. Lejonet
afbildades ofta under den romanska tiden, och nästan alltid är
svansen lagd uppefter ryggen i en S-formig figur eller på
annat sätt sirligt böjd, och i regel afslutas den med ett blad.
På runstenen i Vårfrukyrka socken finna vi ett fyrfota
djur på ett fritt fält inom slingan. Hufvudet är af
alldeles samma karakter, som själfva slingans hufvud i all-
1 H. Hildebrand, Bidrag till svenska medeltidens konsthistoria i
Antiqvarisk- tidskrift för Sverige, II, sid. 358, anm. 1.
2 Müller, Dyreornamentiken ete, sid. 316, anm. 2.
3 Dybeck, Sverikes runurkunder, I, fig. 83.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
