Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATS. 11:2 SILLFISKET I SKÅNE UNDER MEDELTIDEN. 47
l:o sjelfva sillfiskebedriften har kon. Valdemars Skanör-lag
endast en bestämmelse, nämligen, huru förfaras skall med
sillgarn, »ned», som kommit lösa och drifvit till stranden.
I öfversättning1 skulle stadgandet lyda sålunda: Item
kommer någons garn (»nedh») drifvande från hamn till hamn,
gifve (egaren) för sina garn fem penningar och för
besättningens garnsätt (sine mantz sætther) en örtug och för
styrmannens garnsätt två örtugar — och hvilken man
som kännes vid garnen, då må han visa sin eganderätt
(»tha drughæ til Winnings loff») och tage garn sina;
kommer ej den rätter egaren till garnen, då löse (dem) fogden
(embitzman); kännes någon sedan vid dem, löse dem då
hälften dyrare (aff halffuæ dywret). Och sill, som på
deras garn finnes, hafve han halfparten, som förer in
garnen, om han reder garnen (»om han brydher
ne-den»), och half parten rätte egaren.
Af nämnda stadgande framgår, att åtminstone i äldre
tider egaren till båt och garn fiskade med lejdt manskap
och sålunda ej, eller åtminstone ej alltid, sjelf var styrman
utan såväl denne som besättningskarlarne aflönades med
fångsten på vissa garn, som båtegaren höll. Styrmannen
hade dubbel aflöning mot lejdekarlarne och derföre skulle
för hans garn (garnsätt) betalas dubbelt mot för dessas.
Något motsvarande stadgande finnes ej, så vidt jag
kunnat finna, uti senare motböcker. Eriks och Margaretas
motbok § 43, som synes innehålla något liknande, handlar
endast om det fall, att någon beträdes med att taga annans
garn i sjön, vare sig han uppehåller sig vid garnen eller
gripes på bar gerning, då han tager dem. Han må då
föras bunden i land och stå till rätta efter landslag »samt
ej lemnas ostraffad, ty det gäller hans lif». (Sch. Bil. 46?
M. Mb. 11). Om stadgandena rörande vantegarn och
rosengården se i det föregående, sid. 40.
1 Härvid har den af Mourier a. st. gjorda tjenat mig till ledning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
