Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 THEODOR HJELMQVIST. ATS 12: 1
gudarne, har sitt motstycke uti Nordbons lynne, sådant
vi känna det af de gamla berättelserna. Tvifvelsutan är
det svårt att i detta stycke draga några bestämda
slutsatser från de ställen i fornliteraturen, som berätta om
hemlängtan, då denna känsla, såsom af sakens natur
framgår, är mycket komplicerad och kan bero på helt olika
orsaker. Dock torde det allmänna antagandet ej vara för
djerft, att äfven kärleken till fosterlandets natur spelat
en roll vid de s. k. landmunir (longing for land,
hemlängtan), som omtalas1. »Det är sagdt, att den har det
svårt, som är fostrad i en obygd», är det svar, med
hvilket Hrütr, den för sin skönhet fräjdade Isländingen,
söker gifva skäl för sin hemlängtan, då han af sin
mäktiga älskarinna, konungamodern Gunhild, tillspörjes,
huruvida han vore hugsjuk2. Det berättas nämligen, att han,
sedan han en tid vistats vid Harald gråfälls hof i cjödu
yfirlœti (i mycken ära och gunst), då det varades, vardt
mycket tyst. Vi veta visserligen, att sagan låter Gunhild
hafva rätt i sin förmodan, att det var en isländsk qvinna,
som lekte i hennes gunstlings hög, men derför ega vi ej
anledning att anse Hruts svar endast vara en undanflykt.
Äfven om det ej haft tillämpning på honom sjelf, vittnar
det i alla händelser genom sin ordspråkslika form, att
man väl visste, hurusom det ej är den yppiga, härliga
naturen, utan tvärtom den fattiga, blyga, som mest fängslar
sinnet.
Det är naturligt, att det var med en viss saknad de
1 Se t. ex. Saga Olafs hins helga i Heimskringla, kap. 197: Uku miklir
landmunir til heirnferÖar (hos de män som följt konungen till
Ryssland från Norge, der de haft eigur ok frændr ok vini); vidare kap.
210 i samma saga.
2 Njála kap. 6: pat er mœlt, at HU er peim, er á ülandi er alinn.
Jag tror, att om man betraktar detta uttryck i den här ofvan gifna
belysningen, man ej behöfver antaga någon förvanskning af den
ursprungliga lydelsen (jfr Smästykker, s. 165).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
