Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATS 12: 1 NATURSKILDRINGARNA I DEN NORRÖNA DIKTNINGEN. 25
Fjället har ingen plats i den kristna
medeltidslegendens paradis, ty då det t. ex. heter på ett ställe i Po stola
Sçgur (s. 836) om denna ljufliga ort, att den är högre
än alla fjäll och himmelens granne1, syftar detta
naturligtvis endast på dess stora härlighet, hvilken tänktes
högt öfver jordens vedermödor, ej långt från sjelfva
himmelriket.
I den föregående framställningen har jag måst
an-tecipera åtskilligt, som kanske rätteligen ej bort omtalas
förr än längre fram; men detta har skett för att rätt
åskådligt framhålla den bild af ett landskap, hvilken
gälde som skönast i Nordbons ögon. Hellre än att splittra
det som hörde tillsammans, har jag derför redan nu anfört
de mythologiska skildringar, som eljes närmast höra under
diktningen.
Den friska, porlande källans skönhet finnes ofta prisad,
ehuru hufvudsakligen i öfversättningsliteraturen: brunnr
fagr, Heilagra manna S♀gur II s. 173, 185, 626,
fagrstçÖu-brunnr, Sagan af Tristram ok Isodd (AnO 1851 s. 62).
Dock framträder den också i mythen och diktningen.
Från den norröna poesien är det bekant, huru hafvet
är den sida af naturen, som mest blifvit besjungen af
forn skalderna. De många glänsande skildringarna,
framför allt af de upprörda böljorna, vittna om sinne för
hafvets skönhet. Man visste emellertid, för att citera
Speculum reg ale, att hafvet bar ett Janusanlete:
»Understundom är sjön så blid, att man längtar att leka med
honom, understundom visar han så stor vrede och ondska,
att han hotar deras egodelar och lif, som gifva sig i färd
med honom» (s. 10).
Något direkt lofprisande af det våta elementet
förekommer dock ytterst sällan, i den mening, att böljorna
kallas fagra; det är, egendomligt nog, tvärtom. Vågorna
Paradis er göör staör ollum †JQllurn œöri ok nálœgr Minni.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
