Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 THEODOR HJELMQVIST. ATS 12: 1
faila forsar, öfver hvilka den efter fisk på fjället spejande
örnen flyger1. Men Valan omnämner äfven osådda åkrar
och gudarnes gräsbevuxna vall i Balders och den onämnde
mäktiges rike. Här har man en af en verklig skald tecknad
bild af den nordiska naturen i dess sublimitet, såväl som
i dess milda fägring2. Så lyda orden enligt Grundtvig:
Sêr hon upp koma
çöru sinni
jqrö or œgi
iöja græna;
falla forsar,
fiygr çrn yfir,
så er á fjalli
fiska veiöir.
Munn ösánir,
åkrar växa etc.
1 Af dessa uttryck har man ansett det nödvändigt att förlägga
Vçluspás författande till Norge.
2 Strof 65 (och 68) enligt Grundtvig, strof 43 ff. enligt
Müllenhoff. löjas betydelse är oviss; Bugge (Edda-upplagan s.
391) tolkar det med det latinska re-, Müllenhoff fattar det såsom
betydande ’den friska’. Anser man iöja vara ett förstärkande prefix,
får man kanske ett parallelställe i HelgakviÖa Hundingsbana I str. 22,
der textens iögnögan för att öfverensstämma med Sievers’ metriska
lagar törhända bör ändras till iöjagnögan. Ett nytt förklaringsförsök
är gjordt af Viktor Rydberg (Undersökningar i germanisk mythologi
I s. 298), hvilket dock, synes det, bör räknas till de något vågade
filologiska exkursioner, som den snillrike författaren understundom
företager. Hans konstruktion iöja grœna jçrd — de hvirflande
källornas gröna jord, strider mot ordföljden i texten och mot Eddans
vanliga språkbruk, som ej torde uppvisa en liknande genitivförbindelse.
lea, som ej förekommer annorstädes i den s. k. poetiska Eddan, kan
för öfrigt ej hafva en plural genitiv iöja (som deremot kan komma
af iöi eller iöja). Slutligen torde det vara svårt att utaf de ställen,
som Rydberg anför från Einarr skálaglam: Oöreris alda ftytr, Bodnar
bära ter växa, få fram såsom resultat ett fullgiltigt bevis för, att man
tänkte sig ’underjordskällorna’ lifligt brusande. Det blir ju
fullkomligt god mening, äfven om man låter deras innebörd inskränka sig till
att syfta på skaldens allt mer och mer framströmmande och växande
dikt. Någon mythisk bakgrund torde ej tarfvas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
