Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
THEODOR HJELMQVIST. ATS 12: I
värde. Som allmänt bekant är, påträffas den form af
bildspråk, som nu karakteriserats, hufvudsakligen i den s. k.
skaldepoesien, ehuru den visserligen i någon mon
framträder äfven i Eddans sånger. Vid första ögonkastet
tyckes den sakna den liffullhet, som utmärker jämförelsen
uti de s. k. folkliga qvädena; den rör sig, tycker man,
med stelnade former. Svårligen torde det kunna
förnekas, att detta för många kenningars vidkommande är
sannt; de hafva blifvit typiska och derigenom förlorat
sin ursprungliga friskhet. Hos begåfvade skalder t. ex/
Sturla þoröarson finna vi dem dock använda med stor
talent, ännu i en ganska sen tid. Sturlas kenningar sluta
sig värdigt till det glänsande bildspråk, som framträder
hos den klassiska tidens hufvudskalder. Det är så långt
ifrån, att i deras dikter omskrifningarna ega en fullkomligt
underordnad betydelse utan vigt för det poetiska
sammanhanget, för innehållet, att de tvärtom i de flesta fall på
det närmaste sluta sig till och förklara detta; ja, man
kan säga, att ofta hela det estetiska värdet i
konstdiktningens alster uppbäres af det rika bildspråket, af
ken-ningarna. Grundtemat i draporna, flockarne o. s. v. är
ofta skäligen enformigt och trivialt och vore det ännu
mera, om ej den poetiska omklädnaden med sin skiftande
bildprakt erbjöde sin rika omvexling.
Kenningarna innehålla vanligen en mer eller mindre
konstnärlig anspelning, som hänvisar till mythens eller
naturens verld o. s. v. Man måste komma ihog, att huru
onjutbara de invecklade omskrifningarna kunna förefalla
en modern läsare, som är van vid våra dagars diktnings
klara, genomskinliga, fastän understundom väl mycket
»utvattnade» form och som derföre har svårt, att i dessa
spåra någon poetisk fläkt, voro de för de gamle vittra
skatter, som värderades synnerligen högt. Ej minst
uppskattades deras sammanträngda form, enär ju denna, så
att säga, lät i oafbruten följd de föreställningar, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
