Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52 KOBERT LARSSON. ATS 12: 2
och iamskiala, för hvilka Kock emellertid lämnar
specialförklaring.
Då i så godt som alla fallen med ia äfven ett med
ia växlande iœ uppträder, måste öfvergången iä > iœ anses
vara genomförd i lagen (utom i framljud), och fallen med
ia efter kons. vara att betrakta såsom arkaismer1.
Skrifningen ined ia måste då vara en rast af originalets
språkbruk, som ej hade öfvergången ia > iœ genomförd, såvida
ej möjligen förhållandet är ett motsatt, så att originalet
haft öfvergången genomförd, skrifvaren deremot icke.
Annars synes det mig svårt att förstå, hvarför i samma
ord växling förekommer. Ty det är otänkbart, att t. ex.
siäl under samma betingelser ena gången till följd af en
ljudlags värkan > siœl, andra gången undgår lagens
inflytande. Har Kock rätt i sitt antagande, att det är
vokalens längd, som fördröjt öfvergången till iœ, äro
skrif-ningarna siatto, siattœ2, stial egendomliga, oafsedt hialpa
1 Påfallande är, att stang aldrig visar iœ. Detta torde kunna
förklaras ur betoningen, om hufvudtonen var förlagd på i-vokalen. Är
det så, hör ordet ej hit.
2 Den kvarstående diftongen i detta räkneord kunde kanske erhålla
sin särskilda förklaring. Bråte i Äldre Vestmannalagens ljudlära s. 7 och
79 ledes till antagandet, att i vårt fornspråk’räkneorden förekommit
obetonade i många flere förbindelser än i det nuvarande språket. Är det
så, kunde det kvarstående ia i siatte häraf förklaras, då öfvergången
ia >• iœ blott inträder i starktonig stafvelse, jfr Noreen, Geschichte
§ 125. a) a). På samma sätt skulle då naturligen ock ia i fiarpa etc.
(fiarpunger) kunna betraktas. Då pres. stial (3 gånger) ej gärna kan
få någon specialförklaring genom antagande af lång vokal i diftongen,
förefaller det mig osäkert, om det 2 gånger förekommande Malpa
bör förklaras genom den ofvan omtalade förlängningen framför Ip.
Hvad formerna af ’själf angår, kunde man visserligen i ett så ofta
(inemot 100 gånger) mötande ord, om i något, vänta enstaka
skrif-ningar med ia (jfr stial med ia 3 gånger mot iœ i detta ord 40 gånger),
men då -ia- i ordet så ofta förekommer i lagen och likaledes möter i
andra urkunder, kräfver nog ordet sin specialförklaring. Skrifningarna
med ia lämna i Fragmentet af Östgötalagen förnämsta stödet för
antagandet af förlängning. Se Kock, AnF V s. 373.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
