Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÁTS 16: 4 FOKNNORSK-ISLÄNDSK LITTERATUR I SYERIGE. 75
ländsk ordbok utarbetad. Han hade först underhandlat
med presten i Baro, Sveinn Jonsson, som under sin
studietid i Köpenhamn varit hans amanuens, och han hade
lyckats förmå denne att gripa sig an med ett dylikt
företag. Men då Jonsson tröttnade efter de första försöken,
vände sig Worm till Magnus Oláfsson på Laufáss. Genom
denne verkställdes också en ordsamling, som sedermera
kompletterades af Oláfssons efterträdare i Laufáss Jon
Magnusson, och 1650 utgafs af Worm under titeln
Specimen Lexici Runici Obscuriorum quarundam vocum, quœ
in prisas occurrunt Historiis et Poètis Daniels, enodationem
exhibens. Som man häraf kan se, var det icke en
ordbok i vanlig mening, utan endast en samling af säregna
ord och uttryck, något som också utgifvaren själf
framhåller i sitt företal. Men arbetet saknar därför icke sina
förtjänster. Det är ett godt försök, och en del ord och
vändningar hafva blifvit så utförligt behandlade, att man
väl såsom Werlauff kan betrakta flera artiklar som små
antikvariska excurser1.
Efter en något vidlyftigare plan sammanskref sedan
Guömundur Andrjesson sitt Leæicon islandicum sive gothica?
runœ vel lingvœ sept ent rionalis dictionarium, men det
fick mindre betydelse för denna första tid af det
isländska språk- och litteraturstudiet. Det kom nämligen
att stanna i manuskript ända till 1683, då Resenius, som
drog fram flera af den fornnordiska forskningens
»recon-diti labores», äfven utgaf detta.
Det är ej blott som lexikografer man emellertid har
att minnas Magnus Oláfsson och hans efterföljare i facket.
De förtjäna också att ihågkommas för sina öfriga arbeten,
särskildt sina öfversättningar från de båda eddorna.
I och med att man i Köpenhamn hade lärt känna
Snorres edda i den af Arngrimur nedsända handskriften,
1 Werlauff, Ole Worms Fortienester af det nordiske Oldstiidium
i Nordisk Tidsskrift for Oldkyttdighed 1, Kjöbenhavn 1832, s. 355 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
