Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATS 16: 4 FORNNORSK-ISLÄNDSK LITTERATUR I SVERIGE. 175
samlaren att blifva utsatt för ett sådant spratt, som det
Halpaps celebra falsarium, Hjalmars och Ramers saga,
spelade såväl Hadorph som andra af Antikvitetskollegiets
ledamöter och lärde forskare. Rörande dess kuriösa och
för tidens antikvariska verksamhet i flera afseenden
intressanta historia ber jag få hänvisa till min uppsats i Svenska
fornminnesföreningens tidskrift, 9 (1895), s. 137 ff.
Men om man sålunda med hänsyn till ett och annat
ej kan underlåta att påpeka, att frukterna af Hadorphs
litterära samlar verksamhet i mångt och mycket kunna
synas tvifvelaktiga, så har man dock att på samma gång
betona och framhålla, huru mycket värdefullt han räddat
åt eftervärlden och hvilken stor tacksamhet man därför är
honom skyldig, liksom man alltid skall hålla honom
räkning för hans ständigt liffulla intresse och goda vilja.
Enligt Antikvitetskollegiets instruktion hade Hadorph
sig ålagdt att afteckna, beskrifva och insamla våra
fornlemningar, särskildt runstenar och äldre grafskrifter. Men
bredvid denna verksamhet hade han äfven under Verelius7
sista år börjat ta hand om den isländska afdelningen för
att få det afstannade arbetet med de gamla sagornas
öfversättning och tolkning fortsatt och nya insamlingsresor ut
till Island företagna. Sålunda hade han vid Rugmans
frånfälle 1679 betingat sig genom svenska sändebudet i
Köpenhamn en ny islänning till dennes efterträdare på
translatorsposten vid Antikvitetskollegiet och kunde sedan
till hjälp åt honom anställa en, stundom två, ja, ibland
ända till tre amanuenser, äfven dessa isländska studenter.
Och vidare lyckades han under ständig kommunikation
ined Köpenhamn, dels genom islänningar, som besökte sina
anförvandter här i Sverige, dels öcksa på ministeriell väg
att förvärfva handskrifter, original och kopior.
Denna väg öfver Köpenhamn var så mycket
nödvändigare, som den snart blef den enda möjliga. Man
hade nämligen i Danmark med allt annat än blida ögon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
