Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244 YILHELM GÖDEL. ATS 16: 4
år, som nu närmast följde, kunde Verelius i lugn och ro
ägna sig åt sina historiska forskningar, hvarvid han på
uppmaning af Oxenstierna sammanskref sina Epitomarum
Historiœ Svio-Gothicœ libri quatuor och Gothorum Rerum
extra patriam gestarum libri duo, båda ett upprepande af
de hugskott och djärfva kombinationer, som Johannes
Magnus i sitt arbete fört fram. Själf skattade icke Verelius
dessa sina förstlingsförsök högt. Han gjorde ingenting för
att få dem genom trycket för eftervärlden bevarade, nej
han tillät icke ens att samtiden fick ta notis om dem eller
läsa dem i manuskript, och det var först vid pass 50 år
efter hans död, som de genom Schenbergs försorg
utkommo och då snarare till minne af författaren och som
erkänsla af den vackra form, i hvilken de voro skrifna,,
än på grund af deras egentliga värde som historiska verk.
Medan Verelius vistades hos Oxenstierna, hade
emellertid eloquentiæ-professuren vid Dorpats universitet blifvit
ledig. Verelius kallades nu till denna och erhöll den 19
oktober 1652 fullmakt på befattningen. Men han kom
aldrig att tillträda densamma. »Ob causas minime
obscuras», säger rektor Claudius Arrhenius i sitt program
vid Verelius’ död, utbyttes denna hans syssla mot qvæsturen
vid Upsala universitet. Det för en och hvar välbekanta
förhållande, som Arrhenius härmed åsyftar, var det
sorgliga läge, i hvilket akademiens drätsel genom räntmästaren
Chruzelius’ slarf och försnillningar råkat, och till hvars
upprättande det kräfdes en man med okuflig energi och
omutlig rättskänsla. Vid den räfst, som Oxenstierna i
juni 1653 höll i konsistoriet, föreslog han också Verelius»
till akademiens räntmästare, och den 30 juli utfärdades
för honom den kungliga fullmakten.
Under de år, som nu närmast följde, synes Verelius
hafva varit helt och hållet upptagen af de många
göromål, som i denna nya befattning mötte honom.
Forskningsarbetet måste skjutas åt sidan, och han kunde själf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
