Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23
Bohuslänska gånggrifter hafva ofta en
dylik mindre, rundad kammare, täckt med en
enda häll, men däremot en ganska lång gång.
Gånggrifterna voro massgrafvar, där den
ene medlemmen af en släkt eller en stam
be-grafdes efter den andre. Ofta nedsattes liken
i sittande ställning, i små nischer bildade af
kantställda stenflisor längs väggarne (jfr fig. 12).
Då kammaren mer och mer fylldes och de
tidigare nedsatta liken multnat, blefvo benen
undanskjutna för att bereda plats för nya lik.
Det är därför i regeln en stor oreda af ben
man finner vid undersökningen af dessa grafvar.
I ett par har man träffat rester af mer än
100 lik.
Gånggrifter äro kända från samma tre landskap som dösarne,
samt dessutom i stort antal från mellersta Vestergötland. En
förmodad gånggrift i Nerike har nyligen vid närmare undersökning
visat sig vara hällkista, och ett par i norra Södermanland äro
högst osäkra. Däremot finnas på Öland några stenkammargrafvar,
hvilka närmast torde vara af formen fig. 15.
Hällkistorna äro det yngsta slaget af stenålderns gratkammare.
Vi tänka nu blott på de stora hällkistor, hvilka liksom gånggrifterna
inneslutit många lik; mindre sådana afsedda för ett enda lik eller
också för brända ben finnas från brons- och järnåldrarne och skola
nedan omtalas.
Stenålderns stora hällkistor äro enkla aflånga kammare, byggda
af tämligen tunna hällar och täckta med dylika. Ofta visa de en
tydlig släktskap med de ofvan beskrifna arterna däruti, att den södra
—östra ändan är öppen, såsom en ingång, eller försedd med ett
slags förstuga: fig. 16. I senare fallet är vanligen i gafvel väggen
mellan kammaren och förstugan uthugget ett större rundt eller
half-rundt hål; fig. 17 a, b, c visar de olika arter af hål som
förekomma. En sådan hällkista, från Karleby i Vestergötland, är
afbildad i fig. 59. Den har t. o. m. två förrum i södra ändan; den
ena mellanväggen är som b, den andra som c.
I allmänhet når den hög, som omsluter hällkistan, upp till
väggstenarnes öfverkant, så att takhällarne ligga fria; och ibland
kan kistan t. o. m. förtjäna namnet fristående, vare sig detta beror
på högens borttagande i senare tider eller på en ursprunglig
anordning. Omvändt förekomma hällkistor, som äro helt och hållet
täckta af högen eller röset, så att de först vid gräfning blifva
synliga. Särskildt tycks detta i regeln ha varit fallet vid de med för-
Fig. 1 5. Blandningsform
mellan dös och gånggrift.
Tegneby sn, Orust.
Efter Ekhoff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
