Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf I (1521—1560) - Befrielsekrigets början. — Riksföreståndarvalet i Vadstena 1521
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hjelpa sitt fosterland ur den jammer och det tvång hvari det nu vore kommet
under utländska män och tyranner. Budbäraren fann erkebiskopen i
Stockholm, nyss återkommen från en fård till Helsingland, der han sökt formå
folket att hålla fast vid konung Kristiern. Om Gustaf verkligen trott sig
med sitt bref kunna inverka på den stolte erkebiskopen, så hade han bedragit
sig. Med hån och förakt mottog denne brefvet, behöll brefdragaren hos sig
och förklarade, att han sjelf skulle fora fram svaret. Med 500 ryttare i
blanka harnesk och 3000 knektar af den här som nyss återvändt från Vesterås
bröt han upp emot Upsala. Gustaf hade låtit bönderne draga hem och var
derfor ej öfver 600 man stark. Han väntade i lugn sin bref bärare tillbaka
och anade ej erkebiskopens ankomst. Det ena budet kom efter det andra
med berättelser derom, men Gustaf
ville ej tro derpå, förrän han ifrån
slottsbacken med egna ögon såg
erkebiskopens här rycka emot
staden. På motstånd var ej att
tanka, utan Gustaf drog med sin skara
ur staden vester ut, förföljd af en
Gustaf Trolles höfvidsman, Staffan
Henriksson, en rask och förslagen
krigare. Denne upphann Gustafs
folk just som det gick öfver Läby
vad. Fotfolket hade nyss kommit
öfver, meu Gustaf befann sig sjelf
midt i vadet, blef omkullriden af
en af sina svenner, som vid
åsynen af de förföljande Senderne
förlorade all besinning, och han skulle
blifvit tagen till fånge, om ej hans
folk vid åsynen af sin höfdings
fara vändt om och med sådan kraft
mottagit Staffan Henrikssons folk,
att denne tvangs att afstå från
anfallet. Gustaf drog derpå till Rymningen, lät åter uppbåda
uplands-bönderne och lade sig så i bakhåll för erkebiskopen, då denne skulle
återvända till Stockholm; men Staffan Henriksson, som »alltid var för hären i
vägen, som en stöfvare sökte och snokade huru der kunde tillstå», lyckades
upptäcka anslaget och erkebiskopen tog en annan väg. Svenskarne skyndade
efter och lyckades verkligen hinna honom. Nu uppstod en hård träffning, i
hvilken erkebiskopen sjelf sväfvade i ögonskenlig fara och endast genom en
tillfällighet undgick att bli på platsen. Med betydligt sammansmält styrka
kom han åter till Stockholm.
Svenskarne följde honom i spåren och stodo vid midsommarstiden
utanför Stockholm, der de slogo läger vid Brunkeberg. Det var 2 till 3 månader
20. Minnessten vid Liiby vad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
