Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf I (1521—1560) - Befrielsekrigets början. — Riksföreståndarvalet i Vadstena 1521
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedan Gustaf lemnat Dalarna som han sålunda började hufvudstadens
belägring. Men denna fasta stad skulle gifva honom hårdt och långvarigt
arbete, och dessutom hade danskarne ännu nästan alla andra fasta platser i sina
händer. Omkring dem vände sig nu kriget så godt som uteslutande och
fortskred endast långsamt. Gustaf hade intet annat medel att bringa fästena i
sin hand än att uthungra dem, och detta var hvad Stockholm och andra vid
Östersjön belägna städer angick så godt som omöjligt, så länge de i brist
på flotta ej kunde instängas från sjösidan. Gustafs folk var till större
delen oöfvade bönder — 60 tyska knektar som i juli tordes till honom af
Staffan Sasse betraktades som en betydande förstärkning —; minsta delen
deraf kunde länge ligga utanför en plats, ty bönderne skulle tidtals hem
for att så eller skörda och ersattes då i bästa fall af andra, som i sin tur
skulle öfvas. Derfor drogo belägringarna ut på tiden — herresätet Yik i
Opland försvarades ett helt år emot Gustafs folk — och det dröjde ännu
öfver två år, innan befrielseverket var fullbordadt. »Denna tidens lägligliet,
säger också krönikan, stadde icke herr Gustaf mycken ro eller goda dagar.
Ty han hade sitt folk i så många läger och beställningar och bar för dem
alla fruktan huru dem kunde gå i hand, att de icke genom säkerhet och
försummelse måtte blifva öfverraskade. Yar ock honom icke liten vånda deraf,
att der var litet på kistbottnen och derför sorgligt att svara, när folket ropade
på besoldning. Derför var han också icke många dagar på ett ställe, utan
reste natt och dag lägren emellan. När man menade han skulle vara i
Up-sala, var han vid Stegeborg, Uu vid Rotebro, än vid Vesterås, än vid Yik,
äu vid Tynnelsö, Ekholra, Ängsö, Nyköping, Örebro, Un annorstädes.»
En omständighet, som under alla svårigheter och bekymmer väsentligen
bidrog att främja Gustafs sak, var att de män som i konungens frånvaro
skulle föra styrelsen i Sverige och leda motståndet ej voro sin ställning
vuxna och deijeinte sins emellan oeniga. Den som i egenskap af konungens
ståthållare skulle vara den främste bland dem, Did rik S lag heck, var bland
folket genom sin grymhet och ondska så afskydd, att, såsom hans medbröder
i regeringen påstodo, hans namn ensamt var tillräckligt att förklara den
styrka och omfattning upproret vunnit och fruktlösheten af alla försök att
qväfva det. Af Gustaf Trolle och Jons Andersson var han för sin råhet och
hänsynslöshet hatad och föraktad, och efter slaget vid Vesterås gåfvo de i bref
till konung Kristiem luft åt sina känslor mot hans gunstling. Så skarpa voro
deras klagomål, att konungen gaf befallning att herr Didrik skulle resa till
Kjöbenhavn för att der stå till svars för sina åtgärder. Detta ville deremot
ej Gustaf Trolle och Jöns Andersson. De fruktade nämligen att Didrik, sedan
han väl kommit till konungen, skulle så nyttja sin smidiga tunga, att han
sjelf framstod ren och på dem kastade skulden för hvad som timat. De
öfverenskommo derför att han, trots konungens befallning, skulle tills vidare
stanna i Stockholm; men dels för att göra honom oskadlig, dels för att lugna
den retade stämniugen bland folket beslöto de att låta honom, såsom det hette
for syns skull, gå i fängelse; och märkligt nog gick herr Didrik sjelf in derpå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
