Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf I (1521—1560) - Yttre förhållanden 1537—1542. — Dackefejden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upprätthållande, hvarpå Lars Siggesson och Gustaf Olsson med sitt folk
återvände, den förre till Östergötland, den senare till Vestergötland.
Samtidigt med att upproret i Småland sålunda bröts hade emellertid
pfalzgrefven och hertig Albrecht af Mecklenburg sökt sätta sina planer i
verket. Den förre samlade 10 fånikor knektar i Bremens stift, den senare
en fänika knektar och 300 ryttare i sitt eget land; Granvella skref i början
af mars ett bref till Sveriges allmoge, hvari han i kejsarens namn
uppmanade den att aifalla från konung Gustaf och sluta sig till pfalzgrefven; från
denne sjelf afgick en dylik skrifvelse jemte ett adelsbref for Nils Dacke, och
från Magnus Haraldsson jemte andra svenska landsflyktingar afsändes äfven
uppeggande bref. Skrifvelserna uppsnappades emellertid af konung Gustafs
folk, och de samlade trupperna skingrades genom Johan Rantzau, understödd
af en styrka som Konrad von Pyhy, stadd på återresa från Frankrike, vid
ryktet om de fiendtliga rustningarna hade samlat.
Ryktet om hvad som tillänmades i Tyskland torde emellertid gifvit
Dacke nytt mod. Så snart han var läkt från sitt sår, började han åter den
gamla leken, och vilda bragder spordes å nyo frän »skogstjufvarne» i Kinda och
Ydre härad, i Södra Möre och i östra delen af Värend. Rörelsen var likväl
nu vida svagare än förut, många af bönderne slöto sig till konungens folk,
en del af Dackes egna höfvidsmän afföll, och något större krigståg behöfde
nu ej företagas. Axel Eriksson (Bjelke) kufvade orostiftarne i nordöstra
Småland, fogden på Kronoberg Göran Jönsson sökte få makt med bönderne
i Värend, deri understödd af Jakob Bagge, som från Kalmar med 700 man
ryckte ut mot Dacke sjelf och tvang honom att fly öfver gränsen till Bleking;
der skall denne enligt den mest trovärdiga berättelsen hafva på R öde by skog
i Östra härad blifvit upphunnen och skjuten i slutet af juli eller början af
augusti. Oron lade sig nu efter hand; en del af upprorsmännen straffades
till lifvet, en del fick betala mer eller mindre dryga böter, förnämligast i
• oxar, andra sökte konungen vinna med mildhet. Annu under de närmast
följande åren fortgick dock jagten efter personer som tillhört Dackes band
och som, utan att kunna hoppas någon nåd, höllo sig i skogarna och
der-ifrån oroade bygden.
Stora ansträngningar hade det kostat att kufva upproret, och så hårdt
hade det sett ut, att konung Gustaf en gång till och med skall hafva tänkt
på att lemna land och rike. Det var den farligaste af de oroliga
allmogerörelserna under konung Gustafs tid och väl ock den enda som förtjenar
namnet af upprorsfejd. De öfriga voro mera hot än verklighet och qväfdes
i sin linda, vanligen genom förmaningar, hotelser och löften, som stundom
följdes af straff. Den småländska rörelsen var ett formligt inbördes krig,
hvaröfver konungen endast med anlitande af alla sina krafter lyckades bli
herre. Men han blef det dock till slut och visade sig derigenom mäktig nog
att fullfölja det verk han begynt och att bevara hvad han upprättat. Då
dackefejden lyktade, hade tjugu år förflutit, sedan konung Gustaf mottog
Sveriges krona. Det hade varit en tid af storm och strid, men med säker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
