Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf I (1521—1560) - Konung Gustaf såsom regent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
låten med det sätt, h varpå de skötte handeln med af kastningen af sinagods:
de plägade, såsom han förnummit, gifva allt för godt köp på sina varor och
sälja dem åt de tyska köpmännen, »föga annorledes än som man köper dem
här inbördes, lika som I, skrifver han, haden mera utaf att taga än andrar
eller att I af edert icke så väl behof haden, som vi af vårt». Ett annat sätt
borde de iakttaga och »så köpslaga och handla med de främmande, att det vore
meniga riket så’ väl som dem sjelfva icke till skada.» De borde ock söka
förmå borgarne lika som adeln, prestmän och andra inom deras förläning, som
idkade köpenskap, att de skulle sälja sina varor lika som konungen läte sina
köpmän sälja sina egna varor, »så framt sådana varor under kronan icke
skola förfallna blifva, ehvem de tillhöra». Samma ton genomgår ock hans
skrifvelser till köpstadsmän och allmoge i alla landsändar: i allt hvad de
gjorde borde de låta sig bestämmas af hvad som för riket vore nyttigt. För
dess skull borde köpmännen ej rata det underhaltiga mynt konungen låtit
slå; sin handel borde de så sköta, att de kunde vara riket så väl som sig
sjelfva till fördel; och om befallning utginge till borgare i en stad att med
hustru, barn och egendom flytta till en annan plats och der idka sin näring,
så borde de besinna, att det vore för meniga rikets väl som dylikt ålades
dem. På samma sätt är det rikets intresse han åberopar, då han inskärper
den gamla bestämmelsen, att »ingen bonde bör hafva mera jord, än han kan
vara fullsätes med»: han befaller sina fogdar att förehålla bönderne, att så
länge de för sina skattehemman »göra kronan lika och skäl, besitta dem
sjelfva och hålla dem vid makt, då låter man väl efter, att de höra dem till ’r
men der det icke sker eller der de vilja sätta landbor på dem och taga sedan
stort landgille och dermed förlägga godsen, då säger man kort nej, att de
höra dem intet till, efter sådana bondelandbor kunna ju icke hafva råd till
båda delarna göra, gifva kronan sin skatt och andra rättigheter och derhos
gifva skattebönderne stort landgille, med mindre godsen förläggas måste, hvilket
samma skattebönder föga akta och likväl kronan stor skada är der så sker».
Och då han ålägger bönderne att med omsorg bruka åker och äng, berga.
skörden när tid är, aflägga otillbörliga helgdagar, ej hålla för många
gästabud och så vidare, sker det alltid ur synpunkten af kronans och rikets fördel,
som ej kunde vara betjenad med, att hemmanen genom brist på vård
»förlamades» och att skatterna sålunda förminskades.
Så väl i de förhållanden, hvari konung Gustaf var satt att verka, som i
hans eget skaplynne låg orsaken till, att hela hans styrelse måste bli i
egentligaste mening personlig. Bärare af en ny grundsats, som fa förstodo,
ännu färre önskade se tillämpad, i saknad af ej blott det stöd, som ligger i
en ordnad förvaltning, utan ock af personer, som egde tillräckligt med
kunskaper och förmåga för att kunna i vidsträcktare mån användas, sjelf i
folkets ögon ansvarig för allt som gjordes eller uraktläts, blef konung Gustaf,
på samma gång han vardt Sveriges rikes herre, dess förste och mest
betungade tjenare. Intet var så litet, att han ej ansåg sig kunna eller böra
dermed taga befattning; öfver allt sträckte han sin hand, för intet blundade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
