Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf I (1521—1560) - Konung Gustaf såsom regent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans öga, ständigt och jemt, under de mest olika former, framhåller han för
sina tjenare, högre som lägre, för sitt rikes inbyggare af alla klasser, hvad
de borde göra eller underlåta, huru det ena eller andra borde ske, och
hvar-för det ena borde göras, det andra icke låtas. Det var så godt som intet
hans fogdar fingo göra på egen hand, det fans knapt något, hvarom de ej
ansågo sig .behöfva inhemta hans föreskrifter, och om allt, äfven det
obetydligaste, skrifver konungen till dem: om en slottsmur skall lagas, en badstuga
uppsättas, en smedja byggas, får inköpas och så vidare, så ger konungen
derom föreskrifter. Så nära ingriper han väl ej i de större länsherrarnes rätt
att sköta de län som voro dem anförtrodda — bestämmelserna som gifvas dem
äro mer allmänt hållna —, men förmaningar, hotelser, loford utdelas åt dessa
lika ymnigt som åt fogdarne. Såsom en husfader i ett hushåll, såsom en
husbonde på ett stort jordagods, för hvilken intet får vara främmande och
som sjelf bär ansvaret för allt, så uppfattade Gustaf sin ställning såsom
konung; och han ville tillika, att hans underlydande skulle så betrakta honom
och ej blott göra hvad som ålades dem, utan sjelfva tänka på, hvad som kuude
vara konungen personligen nyttigt eller behagligt. »Du hafver utan tvifvel,
skrifver han 1539 till en af sina fogdar, väl förnummit, att vi nu en lång
tid, snart ett fjerdings år, efter Guds vilja till vår lekamen fast svaga och
krankeliga varit hafva, och hade vi för den skull förmodat, att du och de
andra goda män flere skulle uti någon måtto hafva tänkt uppå oss med ett
eller annat det godt vore, som der hos dig vankas, synnerligen med ett fat
godt emskt öl; derutaf vi dock till denna tid ingen synnerlig tidende
förnummit hafva. Så tyckes oss likväl, det vore dig en stor heder och hade du
derutaf en ringa afsaknad, att du understundom, och besynnerligen nu i denna
vår sjukdom, ville tänka uppå oss med ibland, efter du hafver i den måttan
god råd och vet väl sjelf, att all din välfärd hafver du af Gud och oss.»
Ock lika som till sina tjenare, så väuder han sig omedelbart till hela
sitt folk. Vid riksdagar, klassmöten, landskapsmöten af alla slag, öfver allt
var han angelägen om att på ett eller annat sätt låta allmänheten få del af
hvad han hade att påminna, förmana, vederlägga, upplysa. Det hölls väl
knapt en marknad, der ej menigheten på något sätt fick höra af konungen.
Kunde han ej komma sjelf — hvilket han under de första åren gerna gjorde —
så sände han ett eller flere riksråd eller andra frälsemän med skrifvelser, men
ålade sändebuden att icke uppläsa dem »ord ifrån ord, såsom de uti bokstafven
författade äro», utan att de skulle derur taga, hvad som syntes dem vara
nyttigast att förehålla den menige man, »och det beställa med munnen»,
alldenstund allmogen näppeligen förstode hvad som upplästes från papperet.
Var någon fara af ett eller annat slag å fårde, så flödade skrifvelsema
ymnigare än vanligt, i synnerhet om det gälde att stilla oron i en upprorisk
landsdel. Konungen nöjde sig ej då med att aflåta förmaningar i sitt eget
namn, utan lät inbyggarne i andra landsorter, städer, härad, landskap
uppträda med varningar och hotelser. Synnerligen noga om medlen var han
dervid icke: man har från 1540-talet ett bref, hvari han ålägger en sin fogde i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
