Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik XIV (1560—1568) - Sturemorden 1567
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans faders tid användts, och att den kungliga myndigheten behöfde organ,
hvilkas verksamhet kunde ersätta konungens person. Ett tecken härtill
finner man i inrättningen af konungens nämd, en sak, som utan tvifvel var
i hög grad af behofvet påkallad. Det vitnar om riktig insigt å Eriks sida,
att han, på samma gång som sålunda en fast öfverdomstoi inrättades, sökte
dermed förena den gamla seden, att konungens dom dömdes genom personer,
som med kungligt uppdrag reste omkring i landsorterna. Behofvet af en
ordnad interimsregering, då konungen ej sjelf kunde sköta styrelsen, insåg
han ock och sökte fylla det. Man har från 1561, 1563 och 1565 i behåll
utförliga instruktioner för de män, som förordnades att under konungens
frånvaro fylla hans plats. Dylika instruktioner, ytterst noggranna och detaljerade,
gåfvos för öfrigt ät hvar och en, som af konungen erhöll något uppdrag, och
beteckna en öfvergång från konung Gustafs regeringssätt, der konungen
personligen ingriper öfver allt och när som helst, till ett styrelsesätt, der
embetsmannen fyller sitt värf efter vissa lagar utan att i hvarje ögonblick
eller rörande hvarje detalj behöfva vänta att från konungen få mottaga
befallning om hvad som skall göras eller låtas, eller der han i brist på
föreskrifter handlar endast efter eget förstånd och på eget ansvar.
Om man således hos konung Erik kan upptäcka ett och annat, som
antyder att han kunnat såsom regent blifva duglig och sitt land till gagn, så funnos
dock hos honom vissa personliga egenskaper, som slutligen gjorde honom
omöjlig som konung. Ban var till ytterlighet fåfäng, och det synes hafva
varit denna egenskap som bestämde den synpunkt, hvarur han betraktade sitt
kouungakall. Det synes icke varit känslan af pligt, icke kärleken till ett
maktpåliggande värf eller till det land och det folk hvilkas vård var honom
anförtrodd, som besjälade hans handlingar, och känslan af ansvar torde hafva
varit honom mycket främmande. Det var egenkärleken, lusten att lysa och
blända, begäret efter makten för dess egen skull, det var med ett ord det
simpla slaget af ärelystnad, som synes hafva bestämt det sätt, hvarpå han .
använde sin makt som konung. Men det var ej blott äran och glansen, som
voro föremål för hans lystnad: denna sökte mättnad äfven i.rent sinliga
njut-uingar, och detta till den grad, att man kunnat framkasta den förmodan,
att hans vällustiga lefnadssätt bidragit till utbrottet af hans vansinne. I
sammanhang med njutningslystnaden stod den feghet, som hos Erik var ett
utmärkande drag: såsom något annat kan man nämligen ej gerna beteckna
den lätthet, hvarmed han lät förmå sig att ej sjelf rycka i falt eller till och
med att lemna sin här, just då fienden nalkades. De råd och föreställningar,
han mottog rörande nödvändigheten att skona sin egen person, gifva
stundom intrycket af att vara bestälda och vitna i alla händelser om, att deras
mening som gåfvo dem var, att de ej ogerna mottogos. En feg man är äfven
misstänksam, och Erik XIV var det mer än någon. I viss mån kan man
säga, att denna egenskap hos honom var ett arf, och i skygd af hans öfriga
egenskaper utvecklade sig detta frö på ett sätt som alstrade de bedröfligaste
frukter. Erik hyste knapt förtroende för någon, i hvarje menniska spanade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
