Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik XIV (1560—1568) - Sturemorden 1567
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svante och de andra tala det som deras ära uppå gälde». Deremot har man
ett vitnesbörd om de samvetsqval som marterade honom i det bref, som han den
9 augusti 1567 lät utgå till rikets biskopar och hvari han säger, att han, efter
hvad som skett i Upsala, »varit fast anfäktad och bekymrad och derutaf något
besvärad vore», hvarför han ville att de skulle förmana folket »till en
innerlig, allvarlig och gudlig bön, att den allsmäktigste Gud ville afvända allas
vårt välförtjenta straff, att vi med hans gudomliga bistånd måtte blifva styrkta
till det, som våra trogna undersåtar till gagn och godo komma måtte, ocli
med hans hjelp den anfaktning öfvervinna måtte».
Försoning sökte Erik vinna ej blott genom löften om gunst, utan ock
genom rika gåfvor till de dödades anhörige; och som han kände med sig, att
han genom sitt handlingssätt kränkt hela Sveriges adel, ville han såsom
bevis, att han åter vore den samma med »synnerlig gunst och nåd tillbenägen*.
gunsteligen förse dess medlemmar med några nya »friheter». Den första bland
dessa »friheter» — gifha i juli 1567 — lyder karakteristiskt nog så, att om
någon falskeligen blefve angifven för någon sak, som ginge på ära och lif,
skulle han ega att försvara sig inför »opartiska och oväldiga domare och
sedan njuta hvad rätten kunde medgifva efter Sveriges beskrifna lag». För
öf-rigt innehöll brefvet löften om lindringar för frälseböndeme vid utgörande
af extra ordinarie skatter och utskrifningar samt om lättnader i rusttjensteu.
Ett af de vilkor, som uppstäldes af Svante Stures enka, då förslaget om
förlikning till henne gjordes, var att de »förgiftiga personer» som tillstyrkt
ogerningarna skulle straffas. Härtill gaf Erik sitt samtycke, då han den 25
juli förordnade, att Göran Persson skulle sättas i förvar på Stockholms slott
att stå dem till svars, som honom med rätta kunde hafva något till att tala.
Rörande den ransakning som derpå följde känner man föga, men resultatet
deraf finnes bevaradt i ej mindre än tvenne domar, den ena af den 5
september, den andra af den 20 oktober 1567. Genom den förra dömdes Göran
Persson för oredlighet och andra grofva missbruk af sin makt af konungens
råd från lif och gods; genom den senare fäldes han af en domstol, sammansatt
af några och fyrtio personer af olika samhällsställning, att för falska
anklagelser mot så väl de i Upsala mördade herrarne som andra medlemmar af
Sveriges adel mista »ära, lif, lefverne, gods och egodelar». Ingendera af
dessa dödsdomar kom emellertid att verkställas, ovisst af hvilken anledning.
Möjligen ville eller vågade man ej fullborda dem, medan konungen ännu
befann sig i det sinnestillstånd, som beherskade honom vid den tid, då de
af-kunnades.
Det ursinniga raseri, som dref Erik till mordgerningarna den 24 maj,
synes under de närmast följande månaderna hafva afiösts af ett jemförelsevis
lugnt och redigt tillstånd; men mot hösten tog sinnesförvirringen åter
öfrer-hand. Den framträdde dock nu i en annan form än förut. Den yttrade sig
ej i vilda utbrott af vansinnig blodtörst, utan i fixa föreställningar af
besynnerlig art. Den qväljande ängslan Erik hyste för, att hämden, trots alla
försök till försoning, skulle följa hans brott i spåren, hans fruktan för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
