Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigismund (1592—1599) - Sigismunds kröning 1594
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allmunhet intog inom samhället, gjorde att stadganden, som i vår tid skulle
betraktas som rent statsrättsliga, ej utan skal kunde komma i fråga att
upptagas i en handling, som egentligen afsåg att bestämma ett enskildt stånds
fri-och rättigheter.
Möjligen skulle stormännen lyckats genomdrifva sina fordringar, om de
i religionsfrågan skilt sig från hertig Karl och ständerna och derigenom gått
Sigismunds innersta önskningar till möte. Ått de så ej gjorde måste räknas
dem till heder, ty de visade derigenom, att huru stora än de fordringar voro,
- som de för sin egen räkning framstälde, så satte de dock det allmännas väl
fore sitt stånds fördelar. Någon försäkran om de begärda friheterna fingo
de icke före kröningen, och de underhandlingar, som sedan följde i Stockholm,
gingo mycket trögt. Först efter konungens afresa blef det bekant, att han
den 10 juli 1594 utfärdat nya adelsprivilegier, och dessa skilde sig från
dem, som konung Johan 1569 gifvit, blott i den punkt, som rörde rätten att af
frälsebönderne upptaga konungens andel i sakören: alla adelsmän fingo
nu denna rätt fullständigt, mot att de afstodo från den del af böterna som
rätteligen skulle tillkomma häradshöfdingen.
Samtidigt och till en del i sammanhang med underhandlingarna i
pri-vilegiefrågan fördes de, som rörde formen för regeringen under
konungens frånvaro. Redan i januari 1593 hade hertig Karl i rådet väckt fråga
om uppgörande af en regeringsordning och dervid uttalat den åsigten, att de
stadgar, som 1587 antagits, men tre år derefter förklarats ogiltiga, kunde
tjena till utgångspunkt. Först i februari 1594 finner man dock något
förslag verkligen uppgjordt, och detta var visserligen helt olika »Kalmar
stadgar». Det var författadt af hertig Karl och innehöll hufvudsakligen, att
denne, såsom kommen till laga ålder och arfsberättigad till riket, skulle
förestå regeringen med rådets råd och med full konungslig makt. Ungefär en
månad senare inlemnade rådet till konungen sitt förslag, författadt af Erik
Sparre. Det öfverensstämde med hertig Karls deruti, att det åsyftade att
göra regeringens sammansättning fullt bestämd och hennes ställning gent emot
konungen sjelfständig, men skilde sig derifrån genom mera utförliga
föreskrifter om förvaltningens anordning — dess bestämmelser i detta afseende
påminna i mycket om dem, som 40 år senare blefvo gällande — och
huf-vudsakligen genom det sätt, hvarpå sjelfva regeringen skulle vara ordnad:
hertigen skulle ej till rådet intaga sanyna ställning som en myndig konung,
utan de flesta rösterna skulle vid skiljaktiga meningar gifva utslaget, dock
så, att om hertigen öfverröstades, skulle saken underställas »de andra riksens
förnämliga embetsmän», dernäst »några flere af ridderskapet och adeln» och
i sista hand »alla de förnämsta ständer». Man finner således, huru rådet
äfven i detta afseende sökte upprätta förhållanden liknande dem, som under
den förra unionstiden varit rådande. — Konungens egna åsigter om
hvad regeringsordningen borde innehålla uttalades i ett förslag, som i slutet
af april meddelades rådet. Dess grundtanke synes hafva varit att med
tillämpning af satsen »divide et irapera» bereda Sigismund tillfälle att ifrån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
