Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigismund (1592—1599) - Sigismunds kröning 1594
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Polen sjelf regera sitt svenska rike. Regeringens myndighet var nämligen
kringskuren, genom att vården om särskilda ärenden och särskilda landsdelar
uppdrogs åt olika embetsmän, som voro af henne oberoende och skulle följa
förhållningsregler, hvilka stalde dem i omedelbart beroende af konungen sjelf.
Intetdera af dessa förslag lyckades tillvinna sig biföll af någon annan
af de tre parterna än den som var dess upphofsman. Emellertid voro
hertigen och rådet eniga om att motsätta sig konungens förslag, och den oro,
som väcktes af Sigismunds tilltag att före sin hemresa förskrifva folk och
skepp från Polen, bidrog att ytterligare närma dem till hvarandra. Earls
frånvaro från Stockholm — han hade genast efter kröningen begifvit sig till
sitt hertigdöme — gjorde dock, att de ej kunde uppträda med tillräcklig kraft,
och tiden gick, utan att någon öfverenskommelse kunde träffas. Den 7 juli
(1594) inlemnade rådet en jemkning af sitt förslag, och tre dagar derefter
undertecknade Sigismund en ny upplaga af sitt. Han uppdrog deruti åt hertig
Karl och rådet att »samtligen blifva uti regeringen», men om deras ställning
till hvarandra bestämdes intet, och den sjelfständiga ställning gent emot
regeringen, som i det ursprungliga förslaget tillerkändes vissa embetsmän, var
i hufvudsak bibehållet i detta. Han tillämpade det också genast: af de
ståthållare, som förordnades i de olika landskapen — Klas Fleming i
Finland, Erik Sparre i Vestmanland och Dalarna, den gamle Nils
Gyl-lenstjerna i Småland, Erik Gustafsson (Stenbock) i Vestergötland,
Arvid Gustafsson (Stenbock) i Östergötland och Erik Brahe i
Stockholm och dess län — erhöll den sist nämde full konungslig makt, och om
den först nämde uppgifves, att han fått befallning att ej utun konungens
särskilda tillstånd åtlyda den tillförordnade regeringens påbud. Förmodligen
hafva flere fått liknande föreskrifter, men då ej allas fullmakter äro bekanta,
vet man derom intet med visshet. Ett formligt brott mot konungens
försäkran var Erik Brahes utnämning, ty denne var katolik, och säkerligen var han
en af de fyra ståthållare, hvilka skola hafva med ed lofvat konungen att
skydda katolikerne och deras religionsutöfning.
Dagen efter regeringsformens undertecknande utfärdade Sigismund
fullmakt för hertigen och rådet, men afseglade (den 14 juli) från Stockholm,
innan han mottagit Karls svar, huru vida denne var villig att mottaga
uppdraget eller ej. Det hann honom emellertid i skärgården, der motvind länge
fördröjde hans fård, och der underhandlingarna derför fortsattes. Karl
fordrade en annan fullmakt, enligt hvilken denne skulle såsom »en förman och
den förnämste regenten samt med riksens råd» föra regeringen i konungens
stad och ställe. Hertigen skulle bära titel af riksföreståndare, men inhemta
rådets samtycke till besluten. Härpå svarade Sigismund med en ny fullmakt
(af den 23 juli), hvari han förklarade, att han »ti 11 be trott hertig Karl såsom
en Sveriges rikes arffurste och uti vår frånvaro den förnämste här i riket och
derhos förordnat våra trogna män, samtliga riksråd, och dem samtligen vår
fullmakt gifvit att regera och förestå detta vårt arfrike Sverige». Då
emellertid riksföreståndartiteln ej var hertigen tilldelad, och då ej heller hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
