Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl IX (1599—1611) - Inre förhållanden. — Riksdagarna 1602 och 1604
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På hemvägen från Finland hade Karl utfärdat kallelse till ständerna att
i maj 1602 samlas till riksdag i Stockholm. Frågan om tronens
besättande var nu åter före utan att dock blifva löst. Något svar från Sigismund
hade ej ankommit, och ständerna siiga sig derför i beslutet (af den 17 juni)
hafva åter anhållit hos hertigen, att han »utan längre uppskof ville taga
kronan uppå sig». Harmsen öfver det motstånd han i flere punkter rönte,
förklarade emellertid Karl, att de kunde se sig om efter någon annan, som
bättre kunde försvara rikets rättigheter, antingen Sigismund eller hans son
eller hertig Johan; och slutet blef, att han sade sig ännu en gång vilja skrifva
till den afsatte konungen för att erinra om ständernas föregående beslut.
Finge han ej före den sista augusti tillfredsställande svar, ville han vidare
betänka sig, och skulle ständerna då till alla länder och konungariken låta utgå
en öppen skrifvelse, hvari de tillkännagåfvo orsakerna till, att de skilt sig
från Sigismunds regemente. Emellertid skulle Karl tills vidare förestå
regementet och »hålla alla vid Guds klara och rena ord, såsom det finnes uti de
profetiska och apostoliska skrifter vara författadt och såsom uti Upsala
con-eilio hafver varit beslutet». Dessa uttryck hade föranledt mycket skarpa
tvister, ty af fruktan för de kalvinistiska reformplaner, som vid denna tid röjde
sig has hertigen, hade ständerna — i första hand naturligtvis
presterska-pet — yrkat, att den augsburgska bekännelsen skulle såsom förut särskildt
nämnas som rättesnöre i afseende på religionen. Så skedde nu icke, men då
Upsala mötes beslut åberopades, kunde den ifrågavarande bekännelseskriften
anses dermed vara nämd.
Ej mindre än en ny konung behöfdes ett nytt råd, ty den gamla
rådkammaren var i verkligheten upplöst: af dess medlemmar hade flere blifvit
af-rättade, andra hade flytt ur riket, och dem, som enligt beslutet på riksdagen
skulle tills vidare hållas i fängsligt förvar, synes Karl ej vidare betraktat som
riksråd. Frågan om nya rådsherrars tillsättande förekom derför vid riksdagen.
Som Karl ej ännu bar konunganamn, hemstälde han till ständerna att föreslå
lämpliga personer, men de hänsköto saken till honom sjelf, och han utsåg då
tolf män, dels svenskar, dels finnar, till riksråd; bland dem blef grefve Maurits
Lejonhufvud drots, Svante Bjelke kansler, Axel Ryning amiral och Seved
Ribbing skattmästare. Till marsk hade Karl redan förut förordnat Anders
Lennartsson och ville nu äfven nämna honom till riksråd, men skall på adelns
begäran hafva afstått derifrån och utnämde efter riksdagen grefve Magnus
Brahe till detta embetes innehafvare. Äfven i afseende på ett par andra namn
råder olikhet mellan Karls förslag och den förteckning, som finnes införd i
riksdagsbeslutet, och sin önskan att i rådet äfven intaga några af de livländska
adelsmännen, »efter de med Sveriges krona äro inkorporerade», måste hertigen för
ögonblicket alldeles uppgifva. Utom riksråden valde han sex herrar till
»hof-råd», hvarmed lär hafva menats personer dels inom, dels utom riksrådet, som,
medan de öfriga rådsherrarne endast vid vissa vigtigare tillfällen sammankallades
för att höras i regeringsårendena, skulle biträda regenten vid den dagliga styrelsen.
Åtgärden var den samma, som under konung Gustafs sista år (1557) blifvit beslu-
Sverige i historia. III.
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
