Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl IX (1599—1611) - Kriget med Danmark 1611
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dessa beslut i verket, och häraf kunde man i Sverige se, hvad man hade att
vänta. Karl kallade derför ständerna att vid slutet af november 1610 samlas
i Örebro. För andra gången rörd af slag, kunde den åldrige konungen
endast tala i afbrutna meningar: hans äldste son, Gustaf Adolf, nu hans
stöd, talade i hans ställe. De instruktioner, konungen utfärdat till fogdarne
i Finmarken och befalhafvarne på flottan, upplästes för att bevisa, att det
icke var Karl, som gifvit anledning till misshälligheterna, men ständerna voro
dock ej benägna att bifalla konungens fordran på bevillning af folk och
penningar för att kunna möta det hotande kriget. De yrkade i stället, att
konungen skulle söka genom’ eftergifter bevara freden. Men härtill kunde
Karl på inga vilkor förmås, och hans lågande ifver ryckte slutligen ständerna
med sig: de lofvade att uppsätta en här af ej mindre än 25 000 man,
krigsfolket vid ryska och livländska gränserna oberäknadt, och åtogo sig till dess
underhåll en dryg bevillning. Beslutet härom utfärdades strax före jul, hvarpå
ständerna åtskildes.
Under riksdagen hade Karl låtit afsända bref till Danmarks konung och
råd med förslag om ett nytt gränsmöte för raisshälligheternas biläggande.
Härför var dock konung Kristian alldeles icke benägen, utan förklarade för
riksrådet, som i januari och februari 1611 åter var samladt i Kjöbeuhavn, att
han ej längre vore sinnad att fördraga svenske konungens högmod, öfvervåld
och »indigniteter», utan ville nästkommande sommar påföra honom och hans
undersåtar uppenbar fejd och antingen »undertvinga Sveriges rike under sin
och Danmarks obediens och dominio» eller åtminstone så tukta dess konung,
att Danmarks rike en gång för alla skulle vara tryggadt mot svenskens
»skadliga och listiga praktiker». Gåfve rådet ej sitt samtycke härtill, ämnade han
icke desto mindre i egenskap af hertig till Slesvig och Holstein begynna
fejden. I följd häraf förklarade rådet, att det, om konungen stode fast vid
sin mening, ej skulle svika honom, och i början af april 1611 utfärdades
Danmarks krigsförklaring. Afdelningar af den välrustade danska flottan
afsändes till Göta elfs mynning och till Kalmar sund, marsken Sten Maltesen
Sehested fick befallning att genom Halland rycka mot Jönköping, och sjelf
drog konung Kristian med hufvudhären mot det vigtiga Kalmar, hvars
belägring började den 3 maj.
Konung Karl, som ännu efter riksdagen i Örebro ej synes hafva ansett
ett fredsbrott från danska sidan sannolikt, hade emellertid under årets första
månader sökt göra sig beredd på allt. Danska krigsförklaringen besvarade
han med att framhålla alla de klagomål mot Danmark, som ur svensk
synpunkt kunde anföras, samlade i maj större delen af sina trupper i Jönköping
och ryckte derifrån, åtföljd af Gustaf Adolf och under vägen förstärkt
med en del folk under befäl af hertig Johan, till det belägrade Kalmars
undsättning. Den 11 juni stod han der utanför, men redan två veckor förut
hade danskarne tagit staden med storm. Slottet höll sig dock fortfarande,
och den 25 juni vunno svenskarne en ej ovigtig framgång, då Gustaf Adolf
med en mindre styrka öfverrumplade Kristianopel (förut Avaskär) i Bleking
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
