Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öfversigt af den inre utvecklingen under nydaningstiden - Styrelse och förvaltning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rytteriet. Striden med detta var ej heller det svenska rytteriet vuxet, lika
som det förut ej kunnat mäta sig med det danska. Orsakerna härtill voro
bristande öfning och beväring. Under Eriks tid hade dock rytteriet
åtminstone till en del burit »körits» eller drabbtyg (olika slag af tyngre rustning)
och fört »glafven» (ett slags lans), men under ryska kriget inträdde häri en
förändring, och ryttarne förvandlades nästan helt och hållet till med »hakar»
(bössor) beväpnade skyttar till häst. På Livlands slätter visade sig
olägenheten häraf. De voro ej i stånd att motstå den med lansar och harnesk
rustade fienden, och sedan skjutgevären blifvit lossade, vågade de derför sällan
invänta honom. — Artilleriet spelade ännu en jemförelsevis obetydlig rol
ehuru Erik vinnläde sig mycket derom. Så väl fält- som belägringsskyttet
var fåtaligt och tungt. Till det senare hörde kartogerna, hvilka i vigt kunde
uppgå till 70 skeppund; bland det förra var den stundom 8 alnar långa
fältslangan störst. Märkvärdigt nog var kammarladdning ej alldeles okänd.
Kulor omtalas af alla slag, från den gammalmodiga stenkulan till den med
fyrverk fylda granaten. — Närmast konungen hade riksmarsken högsta
befälet öfver hären, men var derför ej sjelfskrifven anförare i fält. Dertill
utnämdes ofta för tillfället en särskild fältöfverste (öfverste fältherre, generalöfverste,
fältherre), under hvilken rytteriet leddes af en fältmarskalk, fotfolket af en
eller flere öfverstar (knektöfverstar, öfverstlöjtnanter), medan skyttet stod
under öfverste arklimästaren.
Flottan, som af Gustaf I nyskapades, nådde under Erik XIV en hög
grad af styrka, men förföll derefter å nyo och kunde trots Karl IX:s
ansträngningar för hennes återupprättande ej under 1611 års krig mäta sig med den
danska. Hennes största styrka torde under Eriks tid hafva uppgått till
omkring 70 segel. Detta antal uppnåddes ej blott genom nybygnader vid
kronans varf, af hvilka det i Stockholm intog främsta rummet, utan man lät
äfven städerna aflemna skepp och bevarade till och med tagna köpmansfartyg.
Skeppens storlek var naturligtvis högst olika och i följd deraf äfven deras
skytt och besättning. Under det 1567 amiralskeppet S:t Erik förde 90
kanoner och 620 man, bar »Lille Jonas» blott 4 kanoner och en besättning i
förhållande dertill. Ensamt i sin storhet var det 1564 förlorade krigsskeppet
Mars med sina 173 kanoner. Besättningarna utgjordes jemte det egentliga
sjöfolket af till sjös kommenderade landtrupper. En del af det förra bildade
en stamtrupp, som mot årslön och åtminstone under Karl IX mot
hemmanstilldelning var pligtig till tjenst vid behof. Det förstärktes dels genom
utskrifning från städerna och landsorterna närmast hafvet, dels genom värfning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
