Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Öfversigt af den inre utvecklingen under nydaningstiden
- Materiel odling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Materiel odling.
Näringar. — Myntväsen. — Kommunikationer.
Lika som i så många andra afseenden började med Gustaf I:s
regering äfven för de svenska näringarna ett nytt tidskifte. Det envälde,
Lübeck och de öfriga vendiska städerna i århundraden utöfvat på detta fält,
tog slut med grefvefejden, och den store landsfadern sökte derpå lösa den
uppgiften att utveckla en sjelfständig svensk handel och näringsflit. Hvilka
grundsatser han dervid följde och hvad han i den vägen lyckades uträtta, är
i det föregående antydt (s. 229—234). Hans söner sökte tillämpa samma
grundsatser som han, men de äldre gjorde det planlöst, och den oefterrättlighet,
som äfven för öfrigt utmärkte deras styrelse, måste naturligtvis verka
förlamande på näringarna. Hurudant tillståndet i konung Johans sista tid var, kan
slutas af rådets yttrande 1589, att tredjedelen af städerna var »öde». Här
lika som på alla områden ingrep Karl med kraft, men det låg i sakens natur,
att frukterna af hans ansträngningar ej så snart skulle kunna visa sig, och
dessutom voro de krig som uppfylde hans regering ett mäktigt hinder för
näringarnas uppblomstring. Det är egentligen inom bergsbruket, som några
tydligare resultat framträda af Karls verksamhet på näringslifvets område.
Till näringarnas låga ståndpunkt bidrogo i sin mån de täta vexlingar,
som myntets värde under detta tidhvarf undergick.
Det nödmynt (»klippingar»), som af Kristiern II införts i Sverige, var
i omlopp ännu under de första åren af Gustafs regering och förökades af
honom under befrielsekriget, men då de danska klippingarna år 1523 blifvit
aflysta i Danmark och derpå började strömma in öfver Sverige, aflystes
klippingen på rådets föreställning äfven här, och ett bättre mynt började införas.
Sedan konungen under de första åren vacklat mellan olika bestämmelser,
stannade han 1527 vid en mycket låg myntfot, den lägsta, som ännu — om
man bortser från nödmynten — varit gällande i Sverige. Enligt denna
skulle på en lödig mark utmyntas 24 mark örtugar, och en mark örtugar
motsvarar då till silfvermängden 1,37 kronor i vårt mynt. Emellertid var
marken ännu endast ett sätt att räkna, ty man slog ej större mynt än ören
(8 på en mark). Först 1536 började man mynta större mynt, nämligen mark,
halfmark eller fyraören och tvåören, och detta stod i samband med en
myntförsämring som konungen då företog. Denna var dock jemförelsevis ringa
emot den af år 1540, i följd af hvilken 35 mark örtugar gingo på en lödig
mark, så att marken nu endast kom att motsvara 0,95 kronor i vårt mynt.
Grunden till dessa myntförsämringar torde hafva varit tvåfaldig: å ena
sidan konungens begär att på sitt mynt som på allt annat hafva, hvad han
kallade »en skälig profit», å andra sidan hans fruktan, att utländingar skulle
draga fördel af det svenska myntets bättre halt och dermed drifva handel och
utföra det ur riket. Emellertid sätter han alltid i sina bref till landsorterna
och köpstäderna det svenska myntets värde alldeles för högt i förhållande till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Apr 8 23:57:17 2025
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/aosh3/0466.html
