Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Öfversigt af den inre utvecklingen under nydaningstiden
- Andlig odling
- Seder och lefnadssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gustaf I:s och Katarina Jagellonikas marmorgrafvårdar i Upsala domkyrka (s.
248 och 345). De äldsta svenska konstnärsnamn som träffas äro Anders
Målare (Larsson), flitigt använd af Gustaf och hans söner äfven som byggmästare,
i synnerhet af Johan III å Stockholms slott, samt Holger Målare
(Hansson), som målade porträtt ännu under Gustaf II Adolf. På Karl IX:s tid
uppträder den äldste kopparstickaren i Sverige, en sachsare vid namn
Hieronymus Nützel. Såsom ädla, ehuru visserligen ringa återstoder af denna
tids en gång så rikhaltiga konst nämna vi bredvid några förut anmärkta
slutligen den egendomliga »kungsstugan i Örebro» från Johan III:s (hertig
Karls) tid, den ståtliga portalen till Vadstena (s. 297) slott och framför allt den
vackra brunnsöfverbygnaden på Kalmar slottsgård, utförd i sten efter
ritning af Dominicus Pahr, medlem af en hit inflyttad hel konstnärsfamilj
från Mecklenburg.
Seder och lefnadssätt.
Det moraliska tillståndet. — Hvardagslif och gästabud. — Per Brahes åsigter om adelsmannens
uppfostran.
Då ett folk rubbas i sitt religiösa åskådningssätt och skall utbyta hvad
fädren trott och vördat mot nya läror och bruk, inträder alltid, medan det
gamla upplöses och innan det nya vunnit stadga, en öfvergångstid, som
utmärkes af liknöjdhet eller förakt för religionen med ty åtföljande slappa
moraliska grundsatser. Gustaf I:s och hans söners tidhvarf är derför
ingalunda de rena sedernas tid. Dock får man ej tillskrifva allt den brytning
med de gamla förhållandena som reformationen måste medföra: mycket var
ett arf från en föregående tid, särskildt från den sedliga upplösningen inom
kyrkan under medeltidens sista århundrade.
Så vidt man af rättegångshandlingar, berättelser om kyrkliga
visitationer och biskopars sändebref kan sluta, voro otukt, dryckenskap och dråp
de öfligaste sedlighetsbrotten under detta tidskifte. Äfven bland dem, som
icke i det hvardagliga lifvet voro hvad en samtida kallar »sväljebukar och
ölsvin», var det en vanlig sed att vid gästabuden öfverlasta sig. Härvid gick
gemenligen så till, att en drack annan till »antingen med en halfpart eller
en hel», och det var då en skam att ej svara på skålen med samma mått.
Följden af denna sed blef vanligen ett allmänt rus, af ruset föddes träta, af
trätan dråp, ofta af de obetydligaste anledningar. Föraktet för menniskolif
var stort: man har ett uttryck derför i ett sådant talesätt som det, att en
man som dräpt en annan sades hafva »kommit i skada» för honom, lika som i
det yttrandet af konung Karl IX, att »denna ovana med dråp och mord är
nästan i allmänt bruk». Bruket af »stora och svåra eder» var en osed, som
föranledde stränga förbud så af Gustaf I som af Karl, hvilket dock ej
hindrar den sist nämde att till och med i offentliga handlingar göra sig förfallen
till detta fel. Att grof vidskepelse mångenstädes var rådande, torde knapt
behöfva nämnas, men deremot bör anmärkas, att vid sidan af den lysande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Apr 8 23:57:17 2025
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/aosh3/0482.html
