Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öfversigt af den inre utvecklingen under nydaningstiden - Seder och lefnadssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bildning, som under tidhvarfvets senare hälft utmärkte aristokratiens främsta
män, framträda åtminstone hos en och annan bland dem drag, som förråda
ett djupt moraliskt förderf. Man måste emellertid noga ihågkomma, att hvad
urkunderna bevarat af det sedliga lifvet från denna tid till stor del är hvad
som föreföll samtiden ovanligt och oerhördt, och man kan ej nog taga sig
till vara för att af enstaka drag döma en hel tidsålder. Så mycket torde dock
som ett allmänt omdöme kunna sägas, att råheten och våldsamheten voro
utmärkande för tidhvarfvets seder.
Lika som sederna voro råa, så var lefnadssättet enkelt, i synnerhet
under tidskiftets förra hälft. De ofullständiga och bristfälliga samfärdsmedlen
gjorde, att hvarje ort vanligen var hänvisad att förbruka sina egna alster och
frambringa sina förnödenheter. De förnämes och de ringares lefnadssätt skilde
sig icke heller väsentligen från hvarandra. Den hvardagliga kosten var i
det hela den samma, riklig men enkel. Nöjen och förströelser sökte man å
båda håll i dryckeslagen, der ölet spelade förnämsta rolen. I hvilken
myckenhet det vid sådana tillfällen plägade förtäras, kan man sluta af hvad i
hvardagslag förbrukades: i spisordningen för manskapet i Finland 1558
beräknas 1 1/2 kanna öl om dagen för hvarje man och 2 kannor om söndagen;
bfver hufvud beräknades 12 tunnor öl om året för en person. Mera
sällsynt var mjödet, som i likhet med vinet var de rikaste förbehållet. Bränvin,
kändt i Sverige redan under medeltiden, användes ännu sparsamt. Vanliga
förströelser voro ock dans och musik och särskildt för de förnäme ridderliga lekar
och idrotter. Husens inredning gaf i det hvardagliga lifvet en bild af
flärdlöshet, man kan säga tarflighet. Bänkarna voro väggfasta och täcktes vid
högtidliga tillfällen med hyenden. Tapeterna, som voro af tyg och flyttbara,
upphängdes likaledes endast vid ståt och gästabud. Naturligt är att de på
en tid, då priset på 4 alnar engelskt kläde var det samma som på en oxe,
endast träffades i förmögna hus. Porslin var ännu okändt, i stället användes
tenn, stundom silfver. Glas var ytterst sällsynt, det fans ej ens öfver allt
i fönstren på de kungliga slotten. I stället nyttjades pergament och hinnor
af djurs inelfvor. På klädedrägten slösade man stora penningsummor, då
det gälde att visa sig vid hofvet eller eljest representera. Man bar då
dyrbara kläder, rikligen sömmade med guld och silfver och besatta med ädla
stenar[1]. Men i det enskilda lifvet var enkelheten så mycket större, man
gick då i osmyckade, hemväfda kläder.
Bjert var således i alla afseenden skilnaden mellan hvardagslifvets
enkelhet och festernas glans. En följd häraf var, att den enskilde icke hade råd
att ofta hålla gästabud. Per Brahe, som var en af landets rikaste män, ifrade
ock mot de många gästabuden, »men — säger han — när gästabud hålles,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
