Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skälma - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stackars kräket öfver relingen ett godt stycke ut i
Atlanten.
Då högbåtsmannen kom ned på däck igen, fick
han ett plötsligt störtregn öfver sig. Det var bara
Skälma, som skakade af sig hafsvattnet. Hon hade
äntrat upp för ett rep akterut och hunnit upp på
däcket före sin bödel. Hvad som därefter skulle händt,
om inte kaptenen kommit, är svårt att säga. Lockad
af det skallande skratt, som hälsade högbåtsmannens
blötning, kom han upp och fick höra fortsättningen
på hängningshistorien. Kaptenen, som var en
beskedlig och godmodig man, förklarade, att hvarken
människa eller apa, som en gång blifvit hängd om bord
på hans fartyg, skulle lida dödsstraffet en gång till.
Så var lag i land, sade han, och han tänkte inte
tillåta någon olaglighet. Häraf kom det sig, att Skälma
fick fortsätta att lefva och i ännu två månader göra
det hett om öronen för skeppet Vulkans besättning.
Vid slutet af denna tid kom det till en kris.
Skeppet närmade sig hamn och en stor rengöring
pågick. Bland annat skulle skeppsbåtarna målas. I en
olycklig stund lämnade en af besättningen sin
färgpyts kvar på däck, då han gick ned till middagen.
Hade Skälma försummat det tillfälle, som nu erbjöd
sig, skulle hon alls inte varit någon apa, och det
behöfver inte sägas, att hon visade sig vuxen
situationen. På hennes sätt att skrida till verket kunde man
genast se, att hon väntade sig en oförliknelig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
