Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Suffragettrörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke längre tjänade något till att i parlamentet väcka
enskilda motioner, även om det faktiskt fanns majoritet för dem.
Så länge regeringen var emot saken, kommo motionerna aldrig
längre än ett litet stycke på väg; sedan försvunno de genom
ett eller annat av de många formella medel, som enligt
underhusets arbetsordning stå en fientligt sinnad regering till buds.
Därför menade suffragetterna, att all kraft borde läggas på
att få frågan upp på ett av de stora politiska partiernas
program, så att då vederbörande parti kom till makten, dess
regering skulle vara tvungen att lösa frågan.
Av dessa, som jag tror, mycket riktiga premisser drogo
de emellertid en alldeles felaktig slutsats, felaktig därför att
den var så oerhört korttänkt. Den riktiga taktiken skulle
enligt deras mening vara den att endast hänsynslöst
motarbeta varje sittande, icke rösträttsvänlig regering, och så
hålla på med detta undan för undan, tills ett av partierna
fann sig föranlåtet att upptaga frågan på sitt program. I
praktiken verkade detta så, att om det i en valkrets stod en
rösträttsvänlig liberal — alltså tillhörande det dåvarande
regeringspartiet — gent emot en fientligt sinnad konservativ, så
arbetade suffragetterna i valrörelsen energiskt för att utesluta
den som var en vän till rösträttssaken och hjälpa in motståndaren.
På detta sätt kommo emellertid de två
rösträttsorganisationerna att direkt motarbeta varandra, enär N. U. alltjämt
understödde den pålitligaste rösträttsvänliga kandidaten,
oberoende av parti; naturligtvis ledde det också till, att det
liberala partiets medlemmar blevo ursinniga och upphörde att
understödja saken, utan att de konservativa kandidaterna och
deras anhängare på minsta sätt blevo mera vänligt stämda
än förut. Visserligen hade de ingenting emot att få hjälp i
sin kamp mot liberalerna, men de kunde ju samtidigt lätt
räkna ut, att om deras parti lyckades få majoritet och bilda
regering, så skulle samma behandling vederfaras dem, därest
icke partiet såsom sådant ville göra den kvinnliga rösträtten
till en programfråga.
Under 1910—1911 lovade mr Asquith, att regeringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
