förfoga öfver och icke gjorde det, kommer att dö vanärad. Jag menar naturligtvis icke affärsmannen, som plötsligt träffas af döden och som har sitt kapital i affären och icke kunnat taga ut det; ty kapitalet är verktyget, hvarmed han åstadkommer sina underverk och producerar mera rikedom. Jag talar om den mannen, som vid sin död äger millioner i värdepapper, hvilka han behöll för räntans skull, så att han kunde öka sin eländiga dollarhög. Genom att under sitt lif förfoga öfver öfverskottet af stor rikedom, så att den blir till en välsignelse för mänskligheten, kan affärsmannens verksamhet med att samla förmögenhet upphöjas i rang med hvilken som helst annan sysselsättning. På detta sätt kan han i rang till och med mäta sig med läkaren, hvars yrke är ett af våra allra högsta, därför att affärsmannen äfven, på visst sätt, blir en läkare, som försöker icke att bota utan att förekomma mänsklighetens lidande. Till dem ibland er, som äro tvungna eller som önska att beträda affärsbanan och att samla rikedom, rekommenderar jag idéen. Den grafskrift, som hvarje rik man skulle önska sig förtjäna, står att läsa på monumentet öfver Pitt: <tab>»Han lefde utan att göra väsen af sig, <tab>Och han dog fattig.» Sådan är den man, som framtiden kommer att hedra, under det att den, som dör gammal efter att ha dragit sig ifrån affärer och har millioner förvarade i sitt kassaskrin, hvarken blir begråten, hedrad eller prisad. Jag kan med rätta indela unga män i fyra klasser: Först sådana, som måste arbeta för sitt uppehälle och som satt till sitt mål förvärfvandet af en anspråkslös inkomst -- en koja och ett hjärta, d. v. s. en enkel, men pittoresk bostad på landet och en kamrat, »som sprider solsken, hvarhelst hon går» och är hans lifs goda ängel. Denna klass n:r 1 kunde hafva till sitt