Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rikedomen och dess användning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
motto: »Fattigdom eller rikedom gif mig icke», »Från
fattigdomens besvärligheter och rikedomens ansvar
bevare oss Herren Gud.»
Klass n:r 2 omfattar alla dem ibland er, som ha
beslutat att förvärfva rikedom, hvilkas lifsmål
är att tillhöra denna mycket omtalade och mycket
smädade klass – millionärerna – dessa, som börja
arbeta för det största goda åt det största antalet,
men det största antalet är alltid nummer ett.
Mottot för denna klass är kort och träffande:
»Fyll din börs.»
Nu kommer den tredje klassen. Den gud de dyrka
heter hvarken rikedom eller lycka. De besjälas af
»ädel ärelystnad», och sträfvan efter ryktbarhet är
deras lifs förhärskande lidelse. Detta är kanske icke
så lumpet som sträfvan efter materiell rikedom, men
det vittnar om mera fåfänga. Framför ryktets altare
böja många tillbedjare knä. Den största graden af
fåfänga finner man hos personer, som uppträda
offentligt. Det är kändt att sångare och musici,
skådespelare och till och med målare – hela artistklassen
– äro synnerligt behäftade med personlig fåfänga.
Detta har ofta väckt undran, men skälet ligger troligen
däri, att musikern och skådespelaren, ja äfven
målaren kan vara framstående i sin konst, utan att
därför äga högre bildning eller allmän begåfning.
Några egenheter eller ett utprägladt karaktärsdrag
kan skaffa honom utmärkelse och rykte, så att hans
kärlek till konsten eller önskan att gagna med sin
konst förkväfves af en småaktig, själfvisk personlig
fåfänga. Men vi finna denna benägenhet, ehuru i
mindre grad, i alla yrken och sysselsättningar, hos
politikern, juristen och, med förlof sagdt, ibland äfven
hos prästen; mindre hos läkaren, tror jag, antagligen
därför att han i sitt yrke ständigt står ansikte mot
ansikte med lifvets sorg och allvar. Han ser, bättre
än någon annan, huru allt är fåfänglighet, förgänglighet.
En god bild af denna klass ger oss Shakespeare i
Hotspur’s tal:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
