Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Järnvägar förr och nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ty utan en sådan, har Junius klokt anmärkt, kan ingen
människa vara lycklig. Ingen människa skulle vara
lycklig utan den, om den står att vinna; och jag
uppmanar hvar och en att spara något under dessa goda
dagar och sätta in på en sparbank eller, ännu bättre,
skaffa sig ett eget hem.
Men för att återgå till järnvägsväsendet. Direktör
Thomson öfverraskade en dag Pittsburgs invånare
med tillkännagifvandet, att någon gång i framtiden
skulle Pennsylvaniajärnvägen transportera hundra
vagnar om dagen. Den tidens vagnar lastade åtta ton
netto. Vi hade små lokomotiv och banvallen var
förskräcklig att skåda. Rälsen voro alltför lätta och
skarfjärnen voro gjutna. Jag vet att en vintermorgon
funnos fyrtiosju brustna skarfjärn på min
järnvägsafdelning. På en sådan bana var det vi forslade våra tåg.
Olyckshändelser voro också mycket vanliga. Vi hade
inga kabysser på godstågen, och tågbetjäningen måste
vara ute i alla slags väder. Banan var enkelspårig,
och då vi saknade telegraf, så måste tågen i händelse
af försening »run curves». Det vill säga, att en
signalerare gick förut, hvarpå tågen följde och mötte hvar
helst de kunde – stundom med rätt allvarsamma
sammanstötningar i de skarpa kurvorna. Det tyckes
icke finnas något, som genomsnittsjärnvägsmannen har
så svårt att lära sig som den omständighet, att två
tåg icke med framgång kunna mötas på en enkelspårig
bana. Till och med på Pittsburgsafdelningens
linje lärde vi oss aldrig riktigt den läxan.
Såsom telegraftjänsteman tog jag hand om vår egen
järnvägstelegraf, när den var uppsatt; och jag tror att
det var jag, som gaf den första unga kvinnliga
telegrafisten anställning vid järnvägen – åtminstone påstås
det så. Vid denna tid hade direktören att göra allt;
det fanns ingen att dela ansvaret med. Det antogs
att ingen underordnad kunde anförtros att telegrafera
tågtider eller sköta om en reparation, och Mr. Scott
och jag, hans efterträdare, voro i detta fall de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
