Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sockerbruksarbetaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dagsverken på herrgår’n, men jag hade i alla fall nyss gjort
ifrån mig exercisen, när jag kom hit in till bruket.
Barnsmaken satt nog kvar ännu; jag hade inte fördärfvat
den med sprit, utan jag var nykter då som nu. Det var
därför inte utan att jag tänkte på, när jag vandrade in till stan
för att tillträda min nya plats, hur jag skulle smörja kråset
med det goda sockret. Och första dagarna åt jag rätt bra
med sockeraffall, så att jag just inte orkade med något
annat. Det är ingen, som säger något om det precis, ty man
vet, att det varar i alla fall inte länge.
Jag hade också, förkylt mig förstås, det var varmt i
fabrikssalarna och kallt ute, och drog gjorde det då och då. Och
jag var just inte härdad mot sådant, begrep inte mycket hvad
bad i luft och vatten kan hjälpa en långt i sådana fall, och
inte hade jag lärt mig att vara försiktig med väderväxlingar
häller. Nu ha vi fria bad i fabriken, och nu vet jag att ta
dem i anspråk. Men i början fick jag hosta och snufva. Och
det bästa medel jag då visste det var att dricka varm
sockerlag, och det var inte så galen medicin det häller, ska jag säga.
Men det var inte så länge som jag tyckte, att det smakade
godt. Jag hade inte arbetat på bruket i fjorton dagar, förr
än jag var led åt allt hvad socker hette. Ja, jag var snart
sagdt led åt all mat. Ty antingen en vill eller ej, så får en
i sig en massa med socker, bara därför att man går inne i
fabrikssalarna, där det ångar ur sockerlagen eller flyger
sockerdamm från slipstenarna, där sockertopparna hyfsas, eller
från knifvarna, som knipsa af bitsockret.
Farbror min, som stod och slipade topparna, brukade tala
om att han hade rakt glömt af att äta vanlig mat första
tiden, som han sysslade med det arbetet. Innan han blef mera
van vid att stå i det söta dammet, kände han sig så mätt både
morgon och middag och kväll, att maten mest fick stå orörd.
Han blef bara törstig, och salt var det enda som smakade riktigt
bra ibland. Sillen och potatisen om morgnarna var det bästa
målet.
Och så var det med mig också i början. Fabriken bjuder
på fritt svagdricka. Och det drack jag och lade socker i
det och tyckte det var så godt. Men min mage kom snart
rakt i olag, och jag trodde jag skulle bli så sjuk, att jag inte
skulle stå ut länge med det nya arbetet, men man vänjer sig
vid allt, och nu står jag själf och inandas de små flygande
sockergrynen från slipstenen hela dagarna, och fast nog
sockret är ett bra näringsmedel, så har jag ändå duktig aptit vid
målen, och gammal har jag blifvit och är ändå rätt frisk och
kry. Det är gikten förstås, men, annars får jag inte klaga
vid mina år. Något socker i drickat lägger jag inte mera.
Den som arbetar på sockerfabriken har det nog bättre än
i många andra fabriker, ty vårt damm är inte så ohälsosamt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
